Till sin debutbok Giving Godhead hittar Dylan Krieger helt
rätt idiom för att balansera sin blasfemiska poesi, som genast skickar Jesus in
i våldsam sexualitet. Och det är en Jesus som vandrar fritt mellan det
bokstavliga och det bildliga, lika fysiskt påtaglig som metafysiskt figurativ.
Hela grejen med
boken är faktiskt språket. Det är en jobbig erfarenhet som kanaliseras genom
ett saliggörande språk, ett tilltal som söker sin frigörande potential – och hittar
den, i lyckosam dikt efter säll dikt efter magnifik dikt. Då kan det låta så
här:
I bet bride’s
better half comes back with hep. too vivid a scar to forgive or forfeit.
fortunate that she’s first-world informed enough to know where to cut. the
ephemeral artery, famous jumper of guns, gets unplugged. not like god & the
devil palate amputee fetish. they have much bigger fish with original fore-fins
to fuck. but this faux virgin, jilted urchin, hurts the worst way with her legs
on—so now I’m sounding out a safe word to forget just long enough. to saw the
loose limbs of history off.
De ohämmade
lemmarna som tillhör historien återger en solkig bakgrund av övergrepp. Krieger
namnger sitt diktjag som ”Dylan”, när hon skriver fram en berättelse som lånar
grunddrag från Markis de Sades upproriska vidräkning med prydheten och
bigotteriet. Det hädas friskt i ett flöde som inleds ”in media rape”, med gott
om dubbeltydigheter, förtäckta anspelningar och den typ av innuendo som kanske engelskan är skickligare på att nagla fast än
svenskan. Dikterna staplar ord på ett sätt som kunde bli tröttsamt, men som
bara blir mer och mer hållfast genom samlingen, med dikter som överträffar
varandra – inte direkt i chockverkan, utan mer genom variation (den dygd Sade
befläckade mer än någon annan). Variationen finns också i hur Krieger växlar
mellan prosadikt och renodlad poesi, fast
det är prosadikt av
sällan skådat slag, en slags aggressiv uppgörelse med formen. Ta exemplet ovan
som jag citerade: inte liknar det traditionell prosadikt. Hårt slås uttrycken
ihop, och den våldsamma formen samspelar med det våldsamma innehållet. Ilskan
kanaliseras, bearbetas, ges ett sammanhang. I den mån det ska kallas
terapeutiskt är det väl mer en fråga om att söka sig mot en separation, om att
göra sig kvitt det otäcka, låta gärningen flyga sin kos: en
sekulariseringsprocess som ska driva ut religionen. I en presentation i
tidskriften Quarterly West från 2015 kallas Krieger en flodnymf som bor
tillsammans med en havskatt och sina demoner (well, don’t we all …).
Språket är alltså
våldsamt:
eternity
spread
giving godhead
& swallowing down
edenic
pandemic
with
its sexploding
rodents
& burning
trapeze acts
Det är ett språk
som ger röst åt sammanbrottet, som vistas i balansen mellan det uttrycksfulla
och det återhållsamma. Mellan dröm och verklighet – önskningar, fantasi, lögn,
allt det som fiktion vävs av, den typ av fiktion gör smulor av sanningen.
Ytterligheterna går in i varandra, penetrerar varandra. Ömsesidigheten sätts ur
spel i Kriegers dikter. Frälsaren är offer-förövare: förbrytare-martyr,
kiastiskt uppspikad på det kors som det alltid snickras på, ett ord men också
en kropp: ”are you saved or screwed / bathed or bruised?” Incestuös och
osmaklig.
Språket: fullt av
alliterationer och ordvitsar, lika mycket det fula som det snygga. Och flödet
är en icke-rytm. Hård, assymetrisk, med dissonanta missljud, en poesi som skär
sig, och som skär och skärs i lika hög och hård grad. En recension i NY Times utlovade nyligen Giving Godhead till
årets bästa diktsamling på engelska, och jämförde med gurlesken och Emily
Dickinsion, ”the original Goth girl”. En annan parallell till den här typen av
utdrivande poesi finns väl hos Sylvia Plath, vars språk också kan upplevas just
så här starkt och hela tiden på gränsen – till det passande, och lika
övertygande i sina överträdelser som i sina riktigheter. Eller den metafysiska
skolan, som också vigde ihop paradoxerna på ett sätt som lämnade sömmarna
intakt, med John Donnes hädiska ”Holy Sonnets” som främsta exempel:
Divorce me, untie
or break that knot again,
Take me to you,
imprison me, for I
Except you enthrall
me, never shall be free,
Nor ever chaste,
except you ravish me.
Eller ett färskare
exempel: Marie Calloways uppmärksammade debut Vad gjorde jag för nytta i ditt liv (nyligen översatt till
svenska). Krieger skriver dubbelt så sexigt, och mer än dubbelt så bra, och
förtjänar mycket mer uppmärksamhet. För det här är ett nytt idiom. I dikterna
finns både litterära anspelningar (utöver den bibliska referensbanken bland
annat T.S. Eliot) och allusioner till populärkultur (AC/DC, Star Wars). Men
mest alltså en typ av religiös motskrift, där Kriegers fräsande svavelosande gapiga
röst kan liknas vid Prousts formulering om den lilla smådjävulen som doppats i
en vigvattenskål. Jag kan inte säga annat än att jag formligen avgudar Kriegers
sällsynt lyhörda språköra, och att hon även vet när hon ska bromsa, hålla igen,
när idérikedomen blir för stor.
Det är dikt som
återerövrar poesins hörbarhet, dess ljud, och visar att det är högläsningen som
är dess modus operandi. Dikterna demonstrerar vad språket kan göra, och det är
verkligen inte lite.
Krieger vänder den
granskande blicken både inåt och utåt, i ett (mans)hat som löper i flera
riktningar. Det är ett skrivande som tar diktjaget bort, till andra ställen –
inte nödvändigtvis bättre ställen, eller bort från det faktiska. Hon tar itu
med det djävliga, och söker sig rätt in i det som bränns som allra mest.
Dikterna ger liv åt
en existentiell livscykel, en rörelse mot utplåningen, mot samma slags eld
Laura Palmer förtärdes av i Twin Peaks,
alltså ett sjunkande fortare och fortare tills hon fattade eld. Krieger visar
lockelsen i det självdestruktiva, eftersom det som gör så ont gör så gott,
tills det enda som gör gott är det som gör så ont som möjligt. Det låter som en
långsökt referens, tills jag läser i en av de avslutande dikterna: ”into / that
/ hot hot / lynch tunnel.”
Det är inte bara
imponerande, hur Krieger skriver dikter som vänder sig till och tar till vara
både individen och samhället, hur den lyckas vara både modern och tidlös, och
hur den befinner sig i det som pågår. Här skildras inte något som är avslutat.
Det är något som upplevs i själva ögonblicket. Utan distans och estetisk bearbetning
– till synes, menar jag, och menar väl bara att dikterna har behållit sin
spontanitet, och är inte tillrättalagd alls. Det finns definitivt också ett
allvar som tar fasta på de utsatta, de övergivna – men också på de för
uppmärksammade, de som är för
eftertraktade.
det finns böcker som inte kommer över min tröskel
SvaraRaderaDen kan vara svår att få tag på.
SvaraRaderaföredrar snygga omslag
Radera