att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 juli 2016

Gift, juveler och mord, E.T.A. Hoffmann, Timaios Press


Den läsare som vill veta mer om epoken Romantiken (1798-1823) kan gott börja med tyska snillet E.T.A. Hoffmann. Få exemplifierar lika tydligt romantikens idé- och tankevärld som han, rätt in i alla överdrifter men också in i pregnansen. Här är det lika nära till virrvarret som till precisionen, där det överspända möter sansen. Ja, om han inte hade funnits skulle litteraturhistorien ha behövt uppfinna honom.

Den något senare födda Edgar Allan Poe kunde också röra sig lika smidigt mellan det hysteriska och det rationella, i matematiskt exakt uträknade noveller och dikter. Hos de här författarna bär exaktheten dock på logiska falluckor, farliga sortier för följdriktigheten. De trivs med att ställa upp ekvationer som kollapsar. Problematiskt nog flirtar de med lågstatusgenrerna (skräck, gotik), så det är skitjobbigt för professorerna när de tar upp dem på universiteten (jag minns knappt om vi läste Hoffmann, kom jag just på). Men det går inte att vidröra Hoffmann utan att närma sig melodramen, sensationsromanen. De rysligheter som finns i exempelvis ett giftmord …  


I Sverige hör väl Hoffmann ändå till de relativt marginaliserade författarna, där utgivningen varit sporadisk. För snart tio år sedan kom den makalösa fantasin Katten Murrs tankar om livet (skriven av en katt, om man tror författaren), och för ett par år sedan skrev Kjell Espmark den biografiska romanen Hoffmanns försvar. I snart tio år har Vertigo flaggat för en nyöversättning av det gotiska mästerverket Djävulens elixir, något som är ytterst välkommet då jag misstänker att den gamla från 1942 inte gör boken rättvisa. Det var länge länge sedan novellerna utkom, men nu görs ett försök av det lilla förlaget Timaios Press.

Det sker med boken Gift, juveler och mord, som samlar två längre noveller. Dels den kända ”Fröken de Scuderi”, och dels dem mindre bekanta ”Datura fastuosa”, som här översätts för första gången till svenska. De knyts ihop som två kriminalnoveller – hur de förhåller sig till deckargenren utreds snyggt i Rickard Berghorns läsvärda efterord, som också menar att vi bör spåra deckarens födelse längre bakåt än till Poes noveller om Auguste Dupin, för dessa skrevs tjugo år senare.

”Fröken de Scuderi” återanvänder Lena Bennetts översättning från 1942 (det finns en nyare översättning av Bengt Anderberg, från 1961). Den skildrar en brytningstid, slutet av 1600-talet, där medeltidens vidskeplighet höll på att ge vika för upplysningens idéer, som förbereddes flitigt i Europa. Inte minst i Paris, där novellen utspelar sig. Fast – brytningstid, är inte alla tider just brytningstider? Mycket av det vi upplever nu – instabilitet, nya uppfinningar, skepsis mot oliktänkande, etc, det gäller nästan alla tider. Det gamla och det nya som kolliderar, alltså.

I de breda folklagren är väl exempelvis den urgamla vidskepligheten vida förekommande. Rena medeltiden? Snarare är det frågan om gammaltestamentliga idéer om hämnd, om öga för öga, tand för tand, kränkthetsritualer som måste vedergällas med exakt lika många blodsdroppar som ursprungshandlingen krävde. Det räcker med att kolla vad som händer på twitter, hur många som där ägnar sig åt tankar som borde ha försvunnit cirka 1275.

Det är en bisarr novell, som hålls ihop av tunna men starka trådar. Jag har tidigare läst den som ”Fröken von Scuderi”, alltså Anderbergs översättning, och inte varit helt tillfreds med den. Jag väljer ut inledningen till tredje kapitlet:

”Martinière målade upp alla tidens illgärningar med de mest glödande färger, då hon på morgonen berättade för sin fröken vad som hade tilldragit sig kvällen innan. Darrande och tveksam överlämnade hon därefter det hemlighetsfulla skrinet åt henne. Både hon och Baptiste, vilken stod blek och rädd i ett hörn av rummet och tummade sin nattmössa, bönföll fröken von Scuderi att för alla helgons skull vara försiktig när hon öppnade skrinet.” 

Hos Lena Bennnet lyder samma stycke: ”När Martiniere nästa morgon berättade för sin matmor vad som hänt på natten, skildrade hon livfullt alla tidens illgärningar och överlämnade darrande och förskräckt den hemlighetsfulla asken. Både hon och Baptiste, som alldeles blek stod i ett hörn och vred sin nattmössa och knappt kunde tala av ängslan, bad sin härskarinna bevekande att endast öppna asken med den största varsamhet.” 

Med Hoffmanns egna tyska: ”Alle die Greuel der Zeit schilderte nun die Martiniere mit den lebhaftesten Farben, als sie am andern Morgen ihrem Fräulein erzählte, was sich in voriger Nacht zugetragen, und übergab ihr zitternd und zagend das geheimnisvolle Kästchen. Sowohl sie als Baptiste, der ganz verblaßt in der Ecke stand und, vor Angst und Beklommenheit die Nachtmütze in den Händen knetend, kaum sprechen konnte, baten das Fräulein auf das wehmütigste um aller Heiligen willen, doch nur mit möglichster Behutsamkeit das Kästchen zu öffnen.”

Ja, det jag mest slås av är väl hur de svenska versionerna blivit så avvikande från varandra. Och att Anderberg inte litar på den svenska meningsbyggnaden, utan tvingas göra de två meningarna till tre. Det är vanskligt att döma utifrån ett enda exempel, men jag har ju läst båda novellerna, och tror nog att det är ett bra val att välja Bennetts version, för läsbarhetens skull.

Den andra novellen, ”Datura fastuosa”, är översatt av Barbara Knochenhauser, som disputerade 2004 med en avhandling om musiken i några texter av Hoffmann. Den här novellen, vars titel leder till tisteläpplet, har ett tema som möjligen är mer aktuellt än rånmorden i Scuderi-texten, med en ung student, Eugenius, som gifter sig med en änka i sextioårsåldern – hon har tidigare varit gift med en professor.

Knochenhauser gör Hoffmanns text modern, och det är tror jag helt på sin plats. För att nöja sig med ett exempel. En gång utbrister texten ett interpunktens ”Men!”, och när jag konsulterar originalet skriver Hoffmann faktiskt just så: ”Doch!”, följt av ett tankstreck. Det är texten som utbrister i denna invändning, i denna novell som har invändningen som tema – kamraten som förgäves försöker övertala Eugenius att avstå från ett äktenskap som förlöjligar honom. Det är ett rastlöshetens ”Men!” som Hoffmann planterar i texten. Ett sätt som också ger stilen dynamik, liv och rörelse, och det är också mer av fröjd att läsa den här nya (för det svenska ögat) än den gamla bekantingen Scuderi-texten.    

Liksom i Goethes Faust finns här en Gretchen, en ung tjej som Eugenius inte fattar är förälskad i honom, trots att hon svimmar när han kysser henne på bröllopet (hon ska bli parets typ barn). Hon är en ledtråd till titeln: hon skulle säga tisteläpple, han säger datura fastuosa. Eugenius som typ liknar Lagerlöfs Gunnar Hede från En herrgårdssägen, omåttligt god, men också naiv intill det farligas gräns.

Hoffmann läser vi för att han ger insyn i skurkaktigheten, för att han vet så mycket om det lumpna hos människan. Det här är ett tema som är genomgående hos honom, som får hans historier att luta bort från det beskedliga och vetta in mot vanvettet – samtidigt som de är så realistiska, alltså även när han är som mest fantastisk. Men det är en realism i förklädnad, en realism som går psykologins ärenden. Det är ohyggligt, så som sanningen om människan är ohygglig. Hoffmann visste mycket, kanske för mycket, om begärets dunkla mål, och det demoniska hos människan.

Man kan beskylla de äldre för mycket, men inte för att hålla sig ajour med nya rön, utan de nöjer sig med den kunskap som plitades ned under studieåren, som kan ha legat så långt tillbaka som 70- eller 80-tal. Nyare forskning är något att bara rycka på axlarna åt. Nog fattar jag att jag generaliserar här – men det jag sett hos den överväldigande majoriteten är stagnation, att det är som om nyfikenheten upphör när man passerar en viss ålder (40, skulle jag säga). Därför befarar jag att de flesta i min egen ålder som är läsare ändå kommer att hoppa över den här Hoffmann-volymen, för de ägnar sig åt annat just nu, och i den mån de tänker på Hoffmann – sannerligen, vi tänker för sällan på Hoffmann – så är det alltså de gamla slutsatserna från förr som får gälla. Det här är ju ett lysande sätt att än en gång få möta en av det tidiga 1800-talets mest vildsinta författare, och det är ur ett rikhaltigt urval av vildsinta typer han har den rangen. Det är bara dumheter att inte unna sig den upplevelsen, den lyxen som det är att läsa Hoffmann än en gång på svenska.  

1 kommentar: