att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 juli 2016

The Heart Is Strange. New Selected Poems, John Berryman, Farrar, Straus and Giroux


2014 var det hundra år sedan amerikanske poeten John Berryman föddes, något som gick de flesta förbi, antar jag. Det gavs ut en volym med utvalda dikter, och den har i år reviderats en aning, och jag inväntade den här bearbetade versionen, redigerad av Daniel Swift, som också har skrivit en enastående introduktion. The Heart Is Strange, lyder den både burdusa och subtila titeln, hämtad från en stark dikt från andra boken The Dispossessed: ”Heartbreak familiar as the heart is strange.” 

Berryman brukar sållas in bland bekännelsepoeterna, och liksom alla kategoriseringar är den både träffande och missvisande – ingen rök utan eld och allt det där. Samtidigt skriver han fram gåtor som trollar bort allt självbiografiskt, samtidigt som mystiken förstärker autenticiteten.


Som drygt tjugoåring vistades Berryman en period i Cambridge, något som fick effekten att han därefter föredrog brittisk stavning, ett särdrag som ger hans dikter en exotisk yta. Han påbörjade ett lärt arbete om Shakespeare, men skulle aldrig bli klar med det. Enligt Swifts förord skrev han klart det som The Dream Songs, en mäktig diktcykel som avslutades 1969 (han dog 1972). Protagonisten i de här dikterna heter Henry, och det är förstås därför Nick Cave kallade sin skiva från 1992 ”Henry’s Dream” (”Berryman was best! He wrote like wet papier mache, went the Hemming-way weirdly on wings & with maximum pain”, som han sjunger i ”We Call Upon the Author”). Även Adrienne Rich och Bob Dylan har hämtat mycket inspiration från Berryman och främst från The Dream Songs.

Förordet i all ära, men vad jag saknar i boken är en fotnotsapparat, eftersom Swift påpekar att Berryman själv var flitig i sitt härmande av andra författare. Om man nu tycker sådant är kul, om man nu tycker sådant är viktigt – att belägga källor, alltså. I en av drömsångerna omtalas Miss Bessie och ”Yellow Dog” och Charlie och ”Empty Bed”. Nog kan jag ana att vad som åsyftas är Bessie Smiths ”Yellow Dog Blues” och ”Empty Bed Blues” med trombonisten Charlie Green.

Fyrtiotalsdikterna är mer konventionellt skrivna, och han rör sig mot ett allt mer excentriskt uttryck, som kanske kulminerar i Delusions, Etc, som skulle bli hans sista bok. I boken från 1948 finns en ekfras som utgår från Pieter Bruegels målning ”Jagers in de Sneeuw”, en av de mest omskrivna 1500-talsmålningarna (”Winter Landscape” heter Berrymans dikt).

På tal om titeln, och det sällsamma hjärtat: Oscar Wildes stränga diktat lyder ju att dålig dikt härstammar från känslor (hjärtat), men jag skulle nästan vilja hävda att Berryman då blir undantaget som bekräftar den regeln, med sina hjärtliga dikter. I den mån han påminner om något bekant är det kanske Ekelöf, som i den lilla dikten ”Att se sig själv” ur samlingen En natt i Otočac avslutar med distinkta distinktioner: ”Att vara social i hjärtat / ni andra som är sociala i huvudet! / – Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket / men det som varar / Hjärtat är inte en konjunktur.” Ekelöf är hjärtats poet, och likaså Berryman – något så ovanligt. 

Att Berryman sökte sig till cykler är tecken på en hjärna som är kass, för det är en bra idé att söka form till det formlösa. Därav sonetterna, som är förutom drömsångerna hans mest framträdande dikter (115 stycken). Sonetterna är ju en omtalat svår versform, och Berryman väljer det  striktaste rimschemat ABBAABBA för sin octave. Det blir hejdlösa rim: ”time … sublime … rime … crime” och ”daiquiris … Lise … please … ecstasies”.

Talspråk är ofta ett olämpligt inslag i poesi, för det blir lätt nonchalant. Att Berryman kommer undan med det beror nog på att han ger det nonchalanta en gravallvarlig inramning. Hans diktjag erinrar om någon som tänker högt, som bara råkar snubbla fram till sina insikter. I 57 strofer till 1600-talspoeten Anne Bradstreet, en långdikt från 1953 (där finns för resten hans egna fotnoter bifogade, tack för det), gör han ett skolexempel på en genre som har blivit vanlig på 2000-talet: att utgå från en föregångare och skriva i den poetens anda. Berryman skriver hård dikt – den är osmidig, med sina omotiverade kursiveringar, sina överklivningar, sina ligaturer och sina tankstreck – sin akuta accent och så vidare (parenteserna kommer senare). Det blir en dikt som pulserar av det liv som ofta saknas när poeter numera uppsöker historien för att göra poesi på den. Och en övergång till Berrymans allt djärvare diktion.  

Sådana insatser, och ändå sådan självdistans! Berryman vidgar definitionen av en dikt, visar vad den kan bära, tåla, innehålla. Han är både kryptisk och out in the open. Det är en igenkännbar diktion, något som bara stora poeter har. Nyss såg jag ett klipp där Harold Bloom, numera den ännu mer åldrade Harold Bloom, i en intervju från 2011, talade om poesi och att man måste förälska sig i en dikt för att kunna lära sig den, läsa den på allvar. Det är allvarliga ord, och givetvis helt sanna. Det igenkännbara hos Berryman består, trots att han som sagt rör sig från någorlunda konventionellt skrivande mot mer experimentellt. Det är trots allt en relativt kort karriär, trettio år lång (endast en kort epilog från första samlingen, 1942, finns med).

Och ofta så roligt – utan att det blir flåshurtigt. Och privat – utan att det blir genant. Och deppigt – utan att det blir enerverande.

Det kunde kallas fulskrift, dessa ibland anklagande tirader mot den orättvisa världen (blir han inte ännu mer aktuell därav, genom en viss kverulans?). Fulskrift, i egenskap av det ryckiga och temperamentsfulla:

Ugh. What the hell quail I perplexed about?
Christ Jesus. Gethsemane & Calvary
& the Emmaus road, hardly propose
(someone was saying) most of us are lost.

I samlingen Love & Fame kristalliserar sig en diptyk som nog bär essensen av Berrymans storhet i det lilla, i dikterna ”Damned” och ”Despair”, om en älskarinna som blir gravid (fördömd) och egen sjukdom (förtvivlan), där allt är versalt MÖRKT:

                      I certainly don’t think I’ll last much longer.
                      I wrote: ’There may be horribles.’
                      I increase that.
                      (I think she took her little breasts away.)

                      I am in love with my excellent baby.
                      Crackles! in darkness HOPE; & disappears.
                      Lost arts.
                      Vanishings.

Förluster i plural. Inte underligt då att han identifierar sin attityd med frasen ”lost in defiance”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar