att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 juli 2016

En förlorad värld, Evelyn Waugh, Bonnier Pocket


Vissa saker bör man inte avslöja. Jag gör det ändå, och berättar att jag faktiskt aldrig har läst Evelyn Waughs omåttligt populära roman, som på engelska heter Brideshead Revisited, och på svenska En förlorad värld, utifrån den översättning som kom 1946 av Margaretha Odelberg. I den mån jag såg tv-serien när den sändes på 80-talet gjorde den knappt något bestående intryck. Så varför måste jag bekänna något så trivialt? För att då och då aktualiseras den i någon diskussion, och jag hummar med utan att tillstå att jag är både obekant med och ointresserad av den.

Förra året nyöversattes den av Hans-Jacob Nilsson, och den kom i vintras i Bonniers pocketserie tillsammans med några andra brittiska klassiker (med suveräna omslag av oljemålaren Jon Holm. Nu lyder titeln En förlorad värld: Åter till Brideshead. Kapten Charles Ryders andliga och världsliga minnen.


Fint ska det vara. Och det är väl just där mitt ointresse ligger, eller har legat, att allt som rör överklassen är så genuint långtråkigt. Nu ska väl romanen läsas som berättarens kritik av den, yada yada. I sitt förord kallar Waugh den för ”en panegyrik över en tom kista”.

En förlorad värld är inte lika mycket frågan om en förlorad plats som en förlorad tid. Redan premissen visar ju att det är ett slag som inte kan vinnas: tiden kan ingen gå emot, inte ens den som har pengar. De kan suga sitt fläsk precis som de förr sög ut sin omgivning, men de blir bara fulare ju mer de anstränger sig.

Att man inte kan leva på sina minnen – någon borde berätta det för dem, men de är så inskränkta och totalt begravda i gamla släkters bragder och gamla tiders bedrifter. Vanor och ritualer hit och dit. Överklassens egna uttryck på allt, det är ju bara idioti, men låt dem för all del hållas. Deras nöjen är ändå bara uttryck för det stelbenta och fastfrusna, och en samhällsklass som inte kan hitta på någon vettigare syssla än rävjakt för att förgylla vardagen förtjänar bara att upphöra. I den avskildhet som varit en nödvändighet för överklassens excesser har perversionerna förstås getts fritt spelrum. Att bokstavligen tillhöra the untouchables är sällan till gagn för de mänskliga egenskaperna.

Romanen En förlorad värld visar i vilket fall nostalgins makt, men också att det går att ta sig ur den. Det är en bromance mellan Charles Ryder, berättaren, och Sebastian Flyte, objektet, den excentriske rike slyngeln med teddybjörnen och dragningen till förstörelsen, den dragning som torde vara tillräckligt varnande exempel för den som drömmer om att bli rik. Ett annat varnande exempel för det förflutnas destruktiva lockelse är Charles pappa, som efter hustruns död dragit sig helt in i sin egen värld, och blivit helt likgiltig för sin son.

Charm och slagfärdighet övertrumfar intelligens, lyder bokens dystra budskap. Fast rättvisan hinner ikapp den som förtjänar det också. Tomt innehåll duger bara för stunden. Det är inte svårt att dra paralleller från den här romanens Sebastian till tidigare dekadenta fiktiva figurer, som Gatsby och Dorian Gray (mer monster än mönster). De här gossarna förtydligar att excentriciteten bär sitt eget mörker, sin egen undergång. Ironin är en tunn förklädnad för hatet, och ledan som skjutsar dig rätt in i sarkasmerna, varifrån det inte finns någon säker utväg. För hatet slår blint, och snart nog är det du själv som är måltavlan. Ett stort självförakt är det som slukar Sebastian. Som slukar all potential, alla förhoppningar.  

Kring Sebastian vävs Charles förhoppningar, till hälften drömska och till hälften klarsynta. Det ger en säregen laddning till deras förhållande, att vi inte kan vara helt säkra på var Charles lojalitet ligger. Även i det faktum att fiktionen ger oss förutsättningen att han skriver romanen i efterhand, i vilken grad han själv är kvar i det förgångna.      

De cirka tjugonåntingpojkarna gör sitt bästa för att trotsa konvenansen i romanens första del. Sedan kommer eftertanken, analysen, den iskalla summeringen av vad som blev – eller snarare det som uteblev. För En förlorad värld är mer än något annat en inställd revolt, ett liv som kunde ha blivit. Vad gör vi med våra liv? frågar sig romanen implicit, och svaret är inte till människans fördel. Här är det makt som är det avgörande: den makt man kan tillskansa sig, som ändå bara är en konsekvens av den makt man redan har, i makt av sitt namn och sitt stamträd. 

Påfallande är det att de bilder vi skapar oss av det förflutna sällan är tillräckligt starka i sig, att de behöver förstoras för att gälla för föremål värda vår uppmärksamhet. Annars vore vi ju idioter som fortsätter att klänga oss fast vid något som inte är betydande. I romaner är de här stora gestalterna – inte bara Gatsby och Dorian, utan också Kurtz i Joseph Conrads Mörkrets hjärta och kanske Percival i Virginia Woolfs Vågorna – inte så märkvärdiga när man skärskådar dem noggrannare än karaktärerna vågar göra. Sebastian avslöjas för Charles av fikusen Anthony Blanche, romanens kanske enda karaktär som saknar blå dunster i ögonen. Vi får inte enbart en glasklar karakteristik av Sebastians väsen, utan en allmän analys av hur retorik fungerar: ”när jag hör honom tala så kommer jag nästan alltid att tänka på den där rätt förfärliga tavlan som heter ’Pojke med såpbubblor’. Konversation ska vara som att jonglera – upp i luften med bollar och tallrikar, upp och ner, fina solida föremål som glänser i rampljuset och faller till golvet med ett brak om man tappar dem. Men när den käre Sebastian talar så är det som att se en liten bubbla av såplödder lyfta från huvudet på en gammal kritpipa, ut i tomma luften och skimra i regnbågens färger ett litet ögonblick och sedan – pff! – borta, utan att någonting blir kvar, absolut ingenting”.  

I viss mån följer tyvärr Waughs roman ur estetisk synvinkel dess berättelsekurva. När berättelsen når sin höjdpunkt – brytningen mellan Charles och Sebastian – återstår mer än hälften av romanen. Och den intensitet som är investerad i att återge den mystiska samvaron mellan de två ynglingarna går förlorad när Charles växer upp. Det blir inte någon dålig roman – men på något sätt är det inledande avsnittet ”Et in arcadia ego” modernistiskt och sensationellt medan de två avslutande avsnitten ”Brideshead övergivet” och ”Ett ryck i reven” mer traditionellt skrivna. Långa partier om Sebastians syster Julia och sedermera Charles karriär som konstnär och gift, ett äktenskap som han är makalöst disträ i, kan aldrig engagera som berättelsen om vänskapen mellan honom och Sebastian.

Om det är vänskap som är det rätta ordet, om vi inte ska se Charles som utnyttjad av Sebastian, för att han är så undfallande och så imponerad av vännens galna upptåg. Fast vänskap räcker – det är inte nödvändigt att läsa de mer än antydda referenserna till homosexualitet som bokstavliga bevis, som om det vore en rättegång. Vänskap som något mer, som något mer än. En vänskap så stark att när Charles förälskar sig i Sebastians syster Julia är det helt klart att det är Sebastian han fortfarande trånar efter, att hon bara finns i hans tillvaro i kraft av kontakten med sin broder. Vi omfamnar spöken.

En förlorad värld har inte ens minnena som sitt ämne, för jag är inte enig med Charles konstaterande: ”vi äger inget med säkerhet utom det förflutna”. Det låter kanske storslaget (för den som inte läst Proust, för då låter det bara som epigonens valhänta försök att krafsa fram något i skuggan av det riktigt storslagna), men inte ens som pessimistisk maxim kan du komma långt med det. Du kan lika gärna säga: ”vi äger inte ens det förslutna, utan det är det förflutna som äger oss”. När jag läser Waughs roman vore det en rimligare slutsats.

Sveket blir mer än något annat romanens huvudsakliga tema, de svek som människan uppfattar som nödvändiga för sin existens. Waughs roman är obotlig pessimistisk, och liknar därmed förstås Scott Fitzgeralds Den store Gatsby och Wildes Dorian Grays porträtt, i och med att de bollar med tragiken, söker efter den lättsinnighetens nyckel som ska låsa upp det tillknäppta och dystra. Därför är de här romanerna aldrig lättsamma, men lättjefullt skrivna. Hur kommer de undan med det? De här civiliserade men samtidigt oborstade typerna, som vältrar sig i dåligheter? Givetvis underlättas det av deras omognad, att de skyller på charm och ja, att de på något sätt är förvuxna barn.

De flesta stora romaner kan jämföras med annat utan att det blir krystat, och med tanke på Charles framtida karriär som konstnär kunde man jämföra En förlorad värld med en målning. Med religion som grundfärg, som ger varje motiv en nyans av något andligt, men också något som avskräcker och utgör ett hinder. Religion som något kvävande, och med tanke på hur raljant och kritiskt den behandlar katolicismen är det lite udda att Waugh redan hade konverterat till katolicismen när han skrev sin roman.

Tyvärr är ju Waughs stil hopplöst förlorad i en pre-modernistisk fas, som om det är skrivet före Joyce och Woolf, och inte fyra år efter deras död. Så går det för författare som inte klarar av att behålla distansen när de blickar tillbaka. Delvis är det hans eget fel, för man ska nog först se efter ordentligare att kistan är tom om man bestämmer sig för att skriva en panegyrik. Och nog är det död den handlar om: det fastfrusna och stela som är allt du får om du blickar för långt tillbaka mot de paradis som inte längre är tillgängliga för oss, därför att paradis alltid är förlorade.   

5 kommentarer:

  1. sett på svt, boken hittade jag gratis på biblioteket, utgallrad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är nog ovanligt negativ i den här texten: även som helhet är det ju en bra bok.

      Radera
  2. Varför använda ordet "fikus"? Har inte läst boken och vet inget om Anthony Blanche? Men ordet har väl en stark negativ laddning? /Bögen Pelle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag använde medvetet romanens (översättningens) ord, och det ska väl skildra tidsandan på början av 40-talet. Jag la nog ingen värdering i det - att det var nödvändigt att nämna att Anthony är bög beror förstås på att homosexualiteten i sig är ett av bokens större teman. Fast om du läser fler av mina texter kan du ju se att jag läst massor av queer-litteratur, så jag har inget negativt att säga om homosexuella generellt.

      Radera
    2. Oj, det vet jag ju!! Läst dig dagligen i många år; men undrade.

      Radera