att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 juli 2014

Vagants Grøde


Det är tydligt att Norge fortfarande har svårt att förhålla sig till Knut Hamsun. Vad som än sägs blir det orättvist, antingen mot honom själv eller mot nationen eller mot dess intresserade läsare. Han är ju den ende skandinaviske prosaförfattaren som förtjänar att knyta Kafkas skosnören, så då var det förstås oturligt att han också var nazist. På 90-talet läste jag Hamsun intensivt under en period, en del på norska eftersom det inte gick att få tag på så många översättningar i bibliotekens utrensade hyllor. Synd ändå att en så glimrande författare blivit så relativt perifer för svenska läsare.

För att hantera denna elefant i sitt rum har Norge ansträngt sig för att göra honom aningen mer avvikande än han var. ”Äsch, han var inte som vi bara”, tycks man kunna sammanfatta den norska Hamsun-hållningen efter andra världskriget. Stolthet och skam: tänk vårt förhållande till Strindbergs misogyni (med mera), gånger två. I nya numret av Vagant (2 2014) har Tore Rem skrivit en upplysande text om Hamsun. Rem är något så ovanligt som en akademiker med förmåga att uttrycka sig begripligt också för den icke-akademiske läsaren (han utkommer senare i höst med en bok om Hamsuns möte med Hitler, som torde vara något att hänga i julgranen).

Rem skildrar Hamsun som en typ av författare som ställföreträdande sanningssägare, den som formulerar det vi andra inte klarar av att säga. Men om hen ser det vi inte vill kännas vid, eller inte godta? Nu var ju Hamsun excentrisk, vilket norrmännen gärna betonar, och hans ypperliga stil är beroende av att han är en smula förryckt. Inte konstigt då att det slår slint ibland? Jo, men det är också farligt att ofarliggöra Hamsun, visar Rem med sin intressanta analys. Den norska beröringsskräcken må vara förståelig, men det är lite tråkigt att Sigrid Combüchens bok om Hamsun från 2006, som var bra i andra avseenden, hade så lite att säga om hans nazism.

Annars är Vagant som vanligt späckad med det intressanta. Hur det är möjligt: antagligen för att man inte tänker strategiskt, utan gör det som intresserar dem. Det råkar sammanfalla med vad som intresserar mig, och jag tror att det är så enkelt, att den typen av entusiasm är den som når ut bättre än när man stirrar sig blind på opinionsundersökningar och försöker fånga vad som är gångbart i tiden.

Temat för numret är film, med fina porträtt av den legendariska amerikanska kritikern Pauline Kael och den vad det verkar för norsk allmänhet lika legendariske Harald Kolstad. Han verkar ha varit den typ av rikslikare som saknas i svensk kritikerkår oavsett kagori. Han blev det med till synes enkla medel, genom att vara en god stilist, renodla entusiasmen, och vara på sin vakt mot det pretentiösa – således hyste han starka åsikter som ibland tog miste. Porträttet, skrivet av Dag Sødholdt, är ingen hagiografi, utan ger utrymme åt en del ifrågsättanden (fast nog går Sødholdt själv vilse när han hävdar att David Lynchs Twin Peaks-film numera räknas till hans bästa filmer?). Det är tjugo sidor långt, och innehåller rikliga exempel på Kolstads kritik i faksimiler. En intervju med redaktören för vad som ser ut som den idealiska filmtidskriften Ekko borde också vara inspirerande för svenska läsare, som väl sedan Chaplin har saknat något liknande, även om FLM är ett bra försök.

En essä om Kjartan Fløgstad innehåller också något som kunde bli en kritisk grundprincip, signerad Øystein Vidnes: ”I motsetnad til andre får Fløgstad meg ikkje til å tenkje på mitt indre liv, men det ytre, mitt politiske sjølv, ikkje på kven eg er, men kva eg gjer.” Det är så politisk litteratur borde fungera, men så sällan gör. En som har fattat det är Theis Ørntoft, vars Digte 2014 recenseras på annan plats i numret (att det är årets bästa danska diktbok står allt mer klart). Susanne Christensen skriver i sin stående krönika om några andra metoder att skriva politiskt, och hon råkar göra det med exempel på författare som jag själv just har läst, som Christina Hagen, Bjørn Rasmussen, Yahya Hassan, Pablo Llambías och Asta Olivia Nordenhof. Fast Nordenhof har jag inte hunnit läsa ännu, men beställde hennes senaste bok i förra veckan. Christensen diskuterar vad konstnären ska göra när världen blivit så smutsig att smutsig konst i sig blivit en kliché, och implicit den gamla frågan: ”är det världen som är sjuk eller är det jag?”

Vi behöver nog bli en aning mer rättshaveristiska, sluta placera felen hos oss själva hela tiden. Mycket kan åstadkommas med högre självkänsla, där vi inte behöver kritisera oss själva. Vi ska skylla ifrån oss bättre, skylla på världen. Sannolikheten för att vi har fel är oftast ändå så liten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar