att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 juli 2014

Örnen, Lotta Lotass


Redan före den trilogi som inleddes med Sparta (2010) och fortsatte med Mars (2013) tillhörde Lotta Lotass våra mest egensinniga författare. Antingen ser man det som ett cyniskt sätt att väcka uppmärksamhet – förpacka en av sina romaner i en låda, skriva en annan i en enda lång mening, skriva på hexameter, skriva en roman som ett flödesschema, skriva på en 50 meter lång pappersremsa för en teleprinter, etc – eller så ser man det som ett författarskap där vi får gå tillbaka till kanske Gösta Oswald eller Birgitta Trotzig för att hitta maken till konsekvens. Visst har viss uppmärksamhet väckts, och visst tilldelas priser till författaren (i år Selma Lagerlöfpriset), men samtidigt saknas en diskussion kring författarskapet, vars konturer blivit allt skarpare.

Nu är trilogin äntligen färdig, med den sista boken Örnen (eget förlag). Kolofonen talar sorgligt om dåtiden (”formgavs … trycktes … utgavs den 20 juli 2014”), vilket ger en spöklik känsla då jag får boken redan i juni.

Boken kan te sig som en artefakt från en svunnen tid, med sitt tidlösa språk och innehåll. En försvinnande värld som ges fast form innan allt förflyktigas. Där alla tider är samtidiga, närvarande i sin frånvaro.

En berättelse växer fram, men skeendet är av oklar karaktär. Lotass lägger in sitt ljusa språk i en mörk värld, där det svarta kämpar med det gråa. När språket är ljust anar man att det mest beror på att det är återkastat sken från svärden: det är också ett metalliskt språk. Ett berättarjag skildrar en värld som rustar för krig, där gruppmentaliteten från armén ibland ger vika åt individens nostalgi:
”En gång stod även jag omsluten av tonskapelsens rymd, förstummad av en öronbedövande, genljudande sång.
En gång nåddes även jag av dess budskap, dess förkunnelse och kände även jag dess toner slita, spränga i mitt hjärta.”

Det finns några utskrivna likheter med schack. Det finns något rituellt över schackspelet, liksom över Lotass prosa, så hårt styrd mot sina distinkta fraser. Även som dramatiker arbetar Lotass med rituella handlingar, människor som rör sig som vore de styrda av spelregler. Örnen är kanske krigsmedaljen – krigets emblem. Samtidigt som ett krigsförlopp kan följas finns något statiskt över det som sker, om man inte uppfattar framgångar med förluster som en typisk rapportering av vilket krig som helst, kanske det första, som ju Lotass skrivit om tidigare (Den röda himlen). ”Örnen” var också namnet på det luftskepp som Andrée begagnade vid sin ödesdigra expedition 1897, en expedition Lotass har skrivit om tidigare. I vilket fall ansluter sig Örnen till de tidigare böckerna i trilogin genom att bearbeta krigiska upplevelser på ett nytt sätt.

Nu blir texten starkt ödesmättad, och allt mer apokalyptisk. Krigets första offer brukar kallas vid namnen ”oskulden” eller ”sanningen”, men sådant är bara hårklyverier – det första offret är mänskligt liv. Döden personifieras i den här kryptiska berättelsen, i blanksliten rock, fransig halsduk och oputsade stövlar – ser vi honom framför oss? Ja, sannerligen. Berättarjaget träffar någon som benämns ”bror”, där man framför sig ser två krigsherrar i färd med att ödelägga just mänskligt liv. Tärningen är alltid kastad, det är sent på jorden, synd om människorna.

I Lotass skepnad har kriget just denna tidlösa form, där skeppskatalogen från Homeros Iliaden löper tätt intill 1900-talskrigens marscherande kanonmat. Men Lotass skapar också sitt memento mori, ett stilleben i prosa som varnar för de återvändsgränder som kriget leder in oss i. I boken tickar klockan, medan örnen kastar sin skugga över spelplanen.

Världen går i bitar omkring oss, och det är en möjlig läsning att se Örnen som en kommentar till hur vi marscherar rätt in i katastrofen. Det finns något finalt över slutsekvenserna, när symmetrin på något sätt obönhörligt måste fullbordas. Som i John Donnes mäktiga dikt ”The Litanie”:
    From being anxious, or secure,
Dead clods of sadnesse, or light squibs of mirth,
    From thinking, that great courts immure
All, or no happinesse, or that this earth
           Is only for our prison fram'd.

4 kommentarer:

  1. Den boken måste jag läsa? Hur får man tag på den? Är den, som "Mars" utgiven i 200 ex på eget förlag?

    Nu har jag inte boken här i Stockholm men som jag minns det får man i några essäer i "Varia" en mycket bättre förståelse för Lotass experimentlusta. (Åtminstone om man som jag inte förstod ett dyft från början...) Jag skrev tre mycket uppskattande inlägg om hennes böcker. Nu länkar jag bara till en - den kanske minst uppskattande men som jag önskar hade fått litet mera uppmärksamhet: "Une langeur monotone".

    Jag är fascinerad av språket in"Mars".Hoppas "Örnen" är något liknande.

    SvaraRadera
  2. Jag trodde det var så att boken skickades till de som fått bok 1-2? Vet inte hur man gör - tidigare fanns det en webbsida, men det är svårare att hitta information om den här.

    Ja, det är helt klart en fascinerande bok, med ett fascinerande språk. Otroligt vackert. Och ja, jag läste ditt inlägg - det är nog så att man får svälja det här med hull & hår om man ska ha behållning av det, helt ställa sig på textens sida, så att säga.

    SvaraRadera
  3. Ja det verkar som om boken "i första hand" distribueras kostnadsfritt till de som köpt del 1 och 2. Jag har ju bara köpte del 2 så jag får väl vara utan. Känner mig nog litet snuvad men antar att det är en del av det konstnärliga uttrycket.

    SvaraRadera
  4. Det går att skaffa ett exemplar av boken via Bokbörsen för den som så önskar.
    Hälsade
    formgivaren.

    SvaraRadera