att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 juli 2014

Levande vatten, Clarice Lispector


Clarice Lispectors roman Levande vatten från 1973 (svensk översättning 2007) är ett kärleksbrev till livet, till existensen, till språket. Till ordet ”är”: det som finns i ögonblicket. Att ägna sig åt det allra omöjligaste: fånga nuet. Hur gör hon? Hon går bakom tankarna, lägger sig steget före det som kan uttryckas.

Grundförutsättningen är ett kvinnligt jag som skriver till ett manligt du. Hon är konstnär som lägger penseln åt sidan och tar upp pennan för att skriva den flytande text som utgör romanen Levande vatten. Till lika stor del skapelseberättelse som dödslängtan, både dopattest och testamente, upphov och avsked, språk och tystnad, födelse och nådaskott. Att skapa och att förinta är samma sak.

Sapfo uttalade sig profetiskt i ett av sina fragment: ”Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden”. Det är som att Lispector replikerar när hon i sin roman skriver: ”Jag kommer att få ett långt, långt liv”. Fyra år senare var hon död, men hennes ryktbarhet som författare bara ökar – liksom Sapfos – och under 2000-talet omnämns nu Lispector som en av Sydamerikas stora författare vid sidan av García Márquez, Borges och Cortázar.

I Virginia Woolfs roman Mot fyren är det konstnären Lily Briscoe som gestaltar författarens egna kamp med självkänslan. Kanske det är därför Lispector väljer att låta sin berättare vara konstnär – distansen ger paradoxalt nog en större närhet, tillåter henne att vara mer intim och mer öppen.

Av Lispectors alla modiga och udda romaner är det här den konstigaste och dumdristigaste. Berättaren rör sig mot extremer, talar om ”en ohygglig skönhet”, vilket kan leda tanken mot uppfattningen om det sublima, utifrån 1700-talsfilosofen Burkes definition som en mörkare och större skönhetsupplevelse som skänker både hänförelse och bävan.

Därför kan Lispector skriva sublima meningar som åstadkommer denna laddning hos läsaren: ”Att inte ha fötts till djur är en av mina hemliga sorger.” Hon är något bortom det mänskliga, med sin dragning mot att lämna människosläktet. Här överges Descartes tes ”Jag tänker, alltså finns jag” för en djärvare tolkning av vad som utgör det mänskliga, som inbegriper tankens slut. Först när människan slutar tänka blir hon riktig människa.

I romanen blir berättaren farlig och vild, där hon visar hur svaren begränsar, hur frågorna ger en rikare värld när den kvantifierbara kunskapen förnekas. Det kanske låter flummigt, men det finns tvärtom en precision i uttrycket som hela tiden förhindrar galenskapen att sippra in i det skrivna. Ändå öppnas hela tiden alla spjäll för det förryckta, vilket ger utrymme för vansinniga drag.

Det blir då ett försvarstal för skyldigheten att uttrycka sig för den som lever i en kvävande eller borttynande tillvaro. Du kan som läsare bara följa den strömmande texten, hur berättarjaget leker med olika identiteter, gör sig själv till lika mycket självömkande offer som handlingskraftig förövare. I uppmaningen till att agera finns också tjusningen med Lispectors roman. Det enda värdiga livet är det liv där du till fullo låter dina sinnen ta emot livet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/7 2014)

PS. Jag tipsar också om Elizabeth Smart, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945) och Louise Erdrich, Spår (1988).

3 kommentarer:

  1. Ja CL är verkligen en av de stora. Makalösa texter! / Stewe

    SvaraRadera
  2. Härlig text! Jag blev så jublande när jag tidigare i år upptäckte CL. För mig är den lyckliga, funktionella människan fusionen mellan tänkande och att "du till fullo låter dina sinnen ta emot livet". Vacker formulering! Och Smart ska jag läsa, tack för tipset!

    SvaraRadera
  3. Det är kul att läsa CL. Kommer en ny bok på Tranan, eller den skulle ha kommit i våras, i sommar, kanske i höst ...? Den postuma Blåsa liv, jag har läst den på engelska.

    SvaraRadera