att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 juli 2014

Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden, Svetlana Aleksijevitj


När jag i höstas berättade att jag skulle börja läsa böcker av Svetlana Aleksijevitj fick jag höra att jag måste vara beredd på de starka känslorna. ”Vad då?”, tänkte jag, och inbillade mig att jag var redo. Jag var inte redo – det var omvälvande på många plan att läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand. Det går inte att förbereda sig för hur det ska vara att läsa den här författaren. När Fredrik Strage i sin fredagskrönika i DN talade om vantablack, en ny svartfärg som rentav skulle få Siouxsie Sioux att kännas som Lotta Engberg, då önskar jag att han hade läst Svetlana Aleksijevitj – för något svartare finns inte.

Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden är den tredje boken som Ersatz ger ut på svenska, i Hans Björkegrens översättning. Björkegren har tidigare översatt Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Joseph Brodsky, Anna Achmatova och Anna Politkovskaja, så Aleksijevitj är i gott sällskap.

Så vad är Tjernobyl? För oss en metafor, men för människorna där en konkret verklighet att leva i. Aleksijevitj tar med sig sin säregna metod dit, tillbringar tre år i trakten och intervjuar hundratals ögonvittnen och sammanställer alltihop i ett röstflöde, en mosaik av röster som hålls ihop av det gemensamma temat. Bilden som tecknas blir mer komplett.

För den läsare som hade oturen att uppleva 80-talet blir det en obehaglig tidresa tillbaka till det ohyggliga årtiondet. Vi lever förmodligen i detta ögonblick i apokalypsen – vad det det nedskjutna MH-17-flygplanet ovanför Ukraina kan leda till är för tidigt att säga. Och då, på 80-talet, med det kalla krigets upprustningar, och i Sovjetunionen var tilltron till statens befogenheter stark – en tilltro som har mattats av, vilket Tiden second hand tydligt visade – men fortfarande finns åtskilligt av patriotism kvar, om än blandad med den färska smaken av bitterhet.

Vad vi kan lära oss av Aleksijevitjs bok är väl att det är dags att sluta bli tagna på sängen när katastrofen inträffar. En tidigare utgåva från 1997 på svenska var inte lika omfattande som denna, har jag förstått (den här har cirka 150 fler sidor). I det nyskrivna förordet menar hon: ”Bara rädslan kan lära oss något.” Det ligger mycket i det: först när vi blir rädda på riktigt kan vi dra lärdomar – och vi behöver väckarklockorna, behöver påminnelserna. Rädslan från bristande information som stärker oron.

För det är hybrisen som är människans största fiende. Arrogansen hos teknikerna, vetenskapsmännen. Aleksijevitj varnar – men till vilken nytta? Tjernobyl var en olycka, men den som vill ha en dokumentation över händelseförloppet söker förgäves – några svar på varför det gick så illa finns knappast heller här. I stället arbetar Aleksijevitj med att försöka fånga hur händelsen har format det enskilda människoödet. Det gör hon med hjälp av två lika starka historier, som hon bygger inledningen och avslutningen på, två oförglömliga berättelser. Dels änkan efter en brandman, Ljudmila Ignatenko, som trotsar förmaningarna och träffar sin man efter strålningen, och föder ett barn med levercirros och medfött hjärtfel. Dottern dör efter fyra timmar. Och dels hustrun till en sanerare, Valentina Timofejevna Anasevitj, som åser hur mannen förvandlas efter strålningen och blir vanskapt och hon först efter lång övertalning ger honom en spegel och hon förtvivlat tröstar: ”När du har kryat på dig en smula ska vi åka till någon ödeby, du och jag. Där köper vi ett hus och sedan bor vi där om du inte vill bo bland en massa folk i staden. Vi lever för oss själva.” Kort därefter dör han.

Det var 26 april 1986. I Sverige påverkades vi nog inte värre än att vi varnades från att äta blåbär den sommaren, och vi lärde oss ett nytt ord: bequerel. Det blåste över, vi fick annat att tänka på än denna abstrakta händelse som var svår att ta in. Vår folkomröstning om kärnkraften som bara var sex år gammal, och det är möjligt att den aktualiserades under de följande månaderna. (Jag gjorde lumpen då, hade dålig koll på vad som hände i nyheterna.)

Aleksijevitj samlar de lösa trådarna, låter de olika rösterna stråla samman och bilda nya mönster. Inte för att vi ska få den definitiva förklaringen. Men vi kommer närmare händelsen, kommer närmare en förståelse för hur det upplevdes. Av soldaterna och brandmännen som var först där, av överlevarna som bodde där och bor kvar.

Enligt den norske författaren Per Pettersson, som är stor i USA, är ”ärlighet” en författares mest huvudsakliga uppgift. Jag tvivlar. Aleksijevitj arbetar till exempel med andra medel, genom att vända på sanningen, genom att skriva skönlitterärt kring ett dokumentärt material. Det hon gör bra, så annorlunda, är att visa just hur individen drabbas.

Lever vi i apokalypsen? Annat än som mysig metafor då … När den blir vardag, när du lever i den. När Aleksijevitj berättar om hur avskyvärt djuren behandlades – hästar och hundar avrättades mekaniskt för att inte strålningen skulle spridas – jämför hon med koncentrationsläger i Auschwitz, med Kolyma. Är inte det infamt? När Morrissey fällde liknande uttalanden anklagades han för att vara brutalt hjärtlös. Aleksijevitj kommer förmodligen att få Nobelpriset i litteratur – och hon borde ges chansen att utveckla den här tanken.

En återkommande idé är att vetenskapsmännen har avlägsnat sig för långt ifrån vårt ursprung, man kan för att förenkla säga att de har blivit för mycket människa och för lite djur – för mycket av det rationella tänkandet och för lite av instinkt.

Aleksijevitj orkestrerar sina röster, låter dem ibland överlappa varandra som i kören i de grekiska tragedierna. Det är inte rätt att jämföra på det sättet. Kanske – men hon argumenterar övertygande för att vi ska se det just så, som en tragedi. En tragedi för människan.

De grekiska tragedierna går långt i sin ambition att visa de mänskliga tillkortakommandena. I den här moderna tragedin blir det sida upp och sida ned av det svartaste man kan föreställa sig. Det blir för en modern läsare en påminnelse om hur vi ska förhålla oss till det nya – för även om kärnkraft tidigare hade havererat, var det en unik händelse. Hur ska man reagera, när man inte kan förbereda sig? Ibland görs jämförelsen med krig, att där har (den ryska) människan en vana, där vet man hur man ska göra, men hur gör man när man ställs inför det nya och oväntade? Soldaterna som skickades dit gjorde det soldater gjort i alla tider: agerade i stället för re-agerade. Utan att tänka. Det är nästan så att man misstror en del av historierna här. Som skämtet som återges:
”Man skickade upp en amerikansk robot på taket. Den fungerade i fem minuter, sedan var det stopp. En japansk robot fungerade i nio minuter, sedan var det stopp. Den ryska roboten fungerade i två timmar, tills man skickade ett radiokommando: 'Menige Ivanov, du kan klättra ned och ta en rökpaus nu.'”

Tjernobyl blir ett bibliskt straff. Apokalypsen? Vi skulle inte känna igen undergången, så det är lönlöst att tala om den. Aleksijevitjs bok blir som titeln utlovar en krönika som inte summerar utan pekar mot framtiden, mot den värld vi håller på att bygga åt oss. Den skär rakt igenom förhållandet mellan människan och tekniken, visar på bristerna – att de mestadels återfinns hos människan. Den mänskliga faktorn, ja, och att det är för sent att gå någon annan väg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar