att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 juli 2014

Trollmarknad och andra dikter, Christina Rossetti


I den engelska litteraturhistorien har Christina Rossetti en given plats, liksom hennes bror målaren Dante Gabriel. Det är en vanlig uppfattning att hon var en starkare poet än honom. Han var i vilket fall vid sidan av Millais den mest talangfulle av de prerafaelitiska målarna, och hans porträtt av systern pryder den efterlängtade utgåvan Trollmarknad och andra dikter i ellerströms lilla serie.

Boken utkommer samtidigt med Lyrikvännens jubileumsnummer – medan tidskriften fyller 60 år fyller serien 50 utgåvor, sedan starten 1972. Den som prenumererar på tidskriften får böckerna i takt med att de utkommer. Olle Thörnvall har översatt samt skrivit en kortare introduktion. Utöver den längre dikten, i original ”Goblin Market”, räckte utrymmet till nio kortare dikter.

Titeldikten handlar om Laura och Lizzie, vars idyll invaderas av påträngande okynnesaktiga småtroll. När Laura hamnar i en depression försöker Lizzie blidka trollen – man kan ana att depressionen är resultatet av ett vägskäl, att välja dygden eller lustan, även om Rossetti inte likt Stiernhielm skriver en renodlad allegori. Till det är nog hennes kynne för romantiskt – det vill säga, att hon skyr det didaktiska tilltalet.

Däremot finns en parallell till Coleridges balladdikter – inte enbart den uppenbara likheten till ”The Rime of the Ancient Mariner”, även om man hittar frestelsen som sjömannen inte kunde motstå, liksom lidandet som en väg ut ur synden. Nä, det finns inte minst i speglingen av de två karaktärerna paralleller till Coleridges mindre kända ballad ”Christabel”, och likaså i språkbruket, där man antingen ledsnar på det käcka knittlandet eller tycker det är charmigt (jag hamnar nog någonstans mittemellan, befarar jag i det här fallet). Nog blir ändå effekten märklig med barnkammarrim med kusligt innehåll, ungefär som att läsa Goethes grymma ”Erlkönig”. Det är nära till det jolmiga, samtidigt som det finns en poäng i att medvetet uppsöka det naiva tilltalet, att låta skrattet fastna i halsen.

Virginia Woolf jämförde Rossetti med Mozart, och hade en poäng i hur hon hanterade skönheten som en tillfällig lindring: ”No sooner have you feasted on beauty with your eyes than your mind tells you that beauty is vain and beauty passes. Death, oblivion, and rest lap round your songs with their dark wave.”

Att det finns skönhet i den långa trolldikten finns det ingen anledning att förneka: ”Ömma Lizzie slet det i / att se på systerns apati, / och själv gå fri.” (”Tender Lizzie could not bear / To watch her sister's cankerous care / Yet not to share.”) Det är förstås orättvist att jämföra original med översättning, då den senare inte riktigt når upp till samma nivå, åtminstone inte samma nivå av skönhet. Tyvärr förhindrar ju versmåttet också att ett av Rossettis signum, upprepningen, får stryka på foten lite för ofta: ”Shaking with anguish fear, and pain, / She kissed and kissed her with a hungry mouth.” (”hon skakade av smärta och av frossa / och kysste henne sen med hungrig mun.”) Det är bara på engelska man riktigt ser de där kyssarna, tack vare upprepningen, som nästan är lika enveten som Louise Labés kyssar, kanske litteraturhistoriens mest passionerade: ”Baise m'encor, rebaise moy et baise”.

Så översättningen blir inte helt oproblematisk, när det finns en del ogrammatiska egenheter också. Likaså undrar jag om det är en god idé att använda utgåvan som brodern William redigerade, då den är känd för att innehålla felaktigheter som vetenskapliga utgåvor rättat till under slutet av 1900-talet. Men jag har inga invändningar mot ”Ett gammaldags skogssnår”, där rimmen sitter smidigare och språket flyter lättare.

Rossetti är utpräglat romantisk, och nog finns ett och annat här som också påminner om prerafaeliternas största favorit John Keats, liksom en kortare dikt ägnad ett kusinbarn har liknande budskap som Wordsworths ”The Child is father of the Man”. Hon skrev också otaliga dikter med religiöst innehåll, något som detta urval av förklarliga skäl inte kan ge något hum om, eller att det var religiösa dubier som innebar att hon förblev en kvinna ur ”not the marrying kind”-gruppen. Inte heller kan man ana hennes idealistiska ådra, som fick henne att jobba tio år som frivillig hjälparbetare för prostituerade kvinnor som satt på anstalt.

Att hennes mest kända dikt, som inleds ”När jag är död, min kära” placeras sist i den här boken är lite missvisande, då man förleds tro att hon skrev den mot slutet av sitt liv: hon skrev den som 18-åring. Dock skrev hon en slags replik till denna tidiga dikt året innan hon dog, den starkt gripande dikten ”Sleeping at Last”, uppenbarligen av någon som känt av Dödens mörka våg:

Sleeping at last, the trouble and tumult over,
    Sleeping at last, the struggle and horror past,
Cold and white, out of sight of friend and of lover,
                         Sleeping at last.

   No more a tired heart downcast or overcast,
No more pangs that wring or shifting fears that hover,
    Sleeping at last in a dreamless sleep locked fast.

Fast asleep.     Singing birds in their leafy cover
   Cannot wake her, nor shake her the gusty blast.
Under the purple thyme and the purple clover
                          Sleeping at last.

1 kommentar: