att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 juli 2014

Du sköna nya värld, Aldous Huxley


I år har DN låtit Jesper Högström och Jenny Lindh varna för klassiker. Underhållande, men också befogat. Hittills har jag förgäves väntat på att de ska såga Aldous Huxleys Du sköna nya värld, som väl är en av 1900-talets mest kända titlar. Alltså kommer jag här att göra jobbet åt dem.

Fast – nä, så elak tänker jag inte vara. Ofta får vi numera höra hur nyttigt det är med läsning, och i synnerhet att läsa just klassiker. Man blir ju bildad, och liksom en god människa, med politikernas ord. Men om det vore så enkelt, då skulle vi ha sluppit de två världskrigen som händelsevis inföll när människan inte hade mycket annat att sysselsätta sig med än att läsa klassisk litteratur. Om nu läsning gör oss till fredliga – då skulle vi nu slå ihjäl varandra i större utsträckning, eftersom vi har slutat läsa klassiker.

Du sköna nya värld utkom 1932, och samma år kom den på svenska, vilket säger en del om hur omtalad den måste ha varit på direkten. Tyvärr är det samma översättning av Greta Tiselius som gäller fortfarande (jag hittade en pocket tryckt 2006, med gräsligt omslag), men den torde vara reviderad ett par gånger. Göran Rosenberg har skrivit ett meningslöst förord (fattar han inte att citatet från Shakespeares Stormen är ironiskt?), och Huxley själv ett lika meningslöst förord efter andra världskriget, där han raljerar över sin egen bok.

Karin Boye var så klart rejält inläst på Huxleys bok, och lånade drogen soma, samt namnet Linda från en av karaktärerna. Men Kallocain är en bättre roman, och jag tror att det beror på att Boye var poet. Nä, inte så att hon skriver poetiskt (Jerker Virdborgs förord i den senaste pocketen överskattar grovt hennes stil), utan för att hon som poet behandlar ämnet djärvare. Hennes sätt att gestalta dikotomin mellan det rationella och det känslomässiga utförs mer känsligt. Hon tänker mer på snedden än den fyrkantige Huxley. Som ändå inte är lika fyrkantig som Orwell, vars 1984 ju vid en jämförelse knappt är läsbar för någon som är äldre än 12.

I Huxleys värld finns otaliga paralleller till vår värld, saker som det säkert fanns tendenser till på 30-talet, men som nu på ett kusligt sätt har besannats. Ungefär så som Oscar Wilde sa, att livet imiterar konsten. Här får barnen vid tidig ålder lära sig aversion mot böcker och botanik – böcker, ja, precis som det håller på att bli i vår tid, men botanik? Att bege sig ut i skog och mark är inte nyttigt ur samhällsekonomisk synpunkt. Bättre syssla med sport då. Idrottsevenemang, med massa kringkostnader. Känns det igen?

Gud och religion har ersatts, av företaget Ford och kapitalismen. Korset har blivit av med sin överdel och liknar nu ett T, som i modellen T-Ford. En överdriven form av appropriering, kan tyckas, men samtidigt har vi i Sverige ett religiöst förhållningssätt till sekten IKEA och -ledaren Kamprad, den snälle lite bortkomne farbrodern som visat sig ha alla egenskaper för att bli en hygglig landsfader, lite som de andra fosterländska idolerna Astrid Lindgren, Stefan Einhorn, Tilde de Paula …

En av mina invändningar mot Huxley är hans svaghet för att lirka in så många kulturella referenser som möjligt, så att det blir en löjeväckande jakt efter namn då hans karaktärer heter Marx, Lenina, Engels, Trotsky, Bakunin, Benito Hoover … Och när du tror att du är säker, då kommer i sista kapitlet en filmfotograf som heter Darwin Bonaparte. Lika besvärligt blir det med vilden Johns partytrick att citera ur alla Shakespeares pjäser: i en riktig värld skulle folket ha likviderat honom innan han hunnit till hälften av dem. Huxleys stil är också i svamligaste laget, även om jag fattar att de baktunga filosofiska dialogerna hör till konventionen.

Att han trodde att man i framtiden – boken lär utspela sig år 2540, eller 632 Anno Ford – skulle lyssna på sexofonistmusik och inte EDM är kanske inte någon större missräkning. Mer tror jag då att hans uppfinning ”känslofilmen” är något för framtiden att klura ut, nu när krystade nymodigherer som luktfilm och 3D-film blivit sådana floppar.

Det jag imponeras av är hur tydligt Huxley skildrar vad som händer när människan inte är redo för olyckan. När hon inte tillåtits odla sin beredskap för djävligheter. Man kan också fråga sig hur kusligt det är med soma som breder vägen för 90-talets prozac, och vad det nuförtiden är som gälls som lyckopiller. Och fråga sig varför vi behöver det, varför vi är så deprimerade. Medicinen tar ju inte itu med problemet, bara symtomet. Vågar vi inte ta itu med depressionen? Vill vi ha det så här? Vilka tjänar på att vi inte tar några initiativ?

Inte för att Huxleys roman ger något svar. En satirisk dystopi, men som sagt, jag tycker att Kallocain når längre in i mänsklighetens gissel, eller om man nu vill kalla det för dilemma. Du sköna nya värld tar fram min mest obstinata läsare, och det är möjligt att jag överreagerar, att det kanske inte i första hand är bokens fel.

”Alla människor är lyckliga nu för tiden”, säger Lenina, och Buzzcocks lät det bli titeln på en av sina ljuvligaste singlar 1979, ”Everyboy's Happy Nowadays”.

2 kommentarer:

  1. Din reaktion visar väl snarast att du redan nu, år 151 AF, hunnit så långt in i den sköna nya världen att du inte tycker att det är något märkvärdigt ;-)

    SvaraRadera
  2. Befarade nog detta! Jag är lite grinig mot den här boken, som nog är lite bättre än jag ger sken av här.

    SvaraRadera