att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juli 2014

Min kamp 3, Karl Ove Knausgård


” – Det finns något som heter privatliv, sa hon. Vet du vad det är?
   – Nej, sa jag och började snörvla.
   – Det är sådana saker som pågår hemma, hos oss och hos er och hos alla. Om man ser saker som sker hemma hos andra är det inte alltid snällt att föra det vidare. Förstår du det?”

Det är sjuårige pojken Karl Oves fröken som upplyser honom om privatlivet när han sagt en aning för mycket om en klasskompis pappas alkoholism. Men det är ju också som om Knausgård läxar upp sig själv, eller lite kaxigt sätter sig över den kritik han har fått för att plundra sitt eget privatliv och sin släkts hemligheter.

Jag läser Min kamp 3 efter att ha gjort ett längre uppehåll. Möjligen fick jag en överdos när jag hoppade från 2:an rakt på den norska 6:an, eller så har jag våndats efter alla förhandsrapporter om att 3:an är ett litet lågvattenmärke, sämre än de andra. Det är både sant och falskt. 

Det handlar ju om barndomen, det som är svårast av allt att minnas. Kanske speciellt om man som Knausgård gjort ett par gånger, koketterat med sitt dåliga minne. En första reaktion då är ju att slå honom i huvudet med något hårt, då hela serien vimlar av exakt nedpräntade minnen. Då blir Min kamp en missvisande titel, det borde hellre ha varit Mitt minne. Men det kan nog vara så att ju sämre minne du har, desto lättare är det att återberätta, att de ord som avslutar den här delen är både lögnaktiga och sanna, när han prisar exaktheten och menar sig ha gåvan av ”ett slags minnenas absoluta gehör”. Minnen är skönlitteraur, och det spelar ingen roll om det är autentiska repliker som återges av föräldrarna och klasskompisarna, de som ges mest utrymme i den här delen som alltså uppehåller sig vid de första levnadsåren, och slutar när han går ut sjuan och flyttar.

Han berättar om grannarna, vad de heter och vad de jobbar med, vad deras barn heter. Det är av begränsat intresse, så nog håller jag med om att han här gör en liten dipp i sitt skrivande. Men det är samtidigt skickligt hur han bygger upp rädslan som temat: hur han lyckas gå tillbaka till barnet som är rädd för rävar, ljuden i vattenledningarna, benrangel – men främst fadern, hur han spänt avlyssnar fotstegen för att avgöra vad som ska hända. Han dricker saft, gråter kopiösa mängder tårar, har svårt att prata, något pappan gång på gång bestraffar, när han inte hittar annat att avreagera sig på – dålig hållning, eller bara beter sig omanligt.

Tillsammans med kompisar leks det med tändstickor, spelas fotboll, gås i skolan, och det är möjligen fascinerande med detaljrikedomen, att han minns färgerna på en viss jacka som någon i klassen hade eller vad någon sa eller vad han tänkte, men är det litteratur? Scen staplas på scen, men vad betyder det? När Karl Ove blir kär sker det med ordval som känns en smula mer vuxet än nödvändigt, när han – sjuåringen – kan känna hur ”plötsligt tanken på Anne Lisbet och hela hennes väsen överväldiga mig med en sådan kraft att jag blev alldeles vimmelkantig av lycka och längtan.”  

Han läser serietidningar, tills mamman beslutar sig för att de är kvinnoförnedrande och han börjar läsa böcker (givetvis ges alla titlar en rätt imponerande men lite opersonlig lista). Han sneglar mot den fyra år äldre broderns gitarr, tar sitt första ackord, lyssnar på Beatles, punk … Tjejer mobbar honom, knycker hans godis, han tittar på engelsk fotboll, har Wolverhampton som sitt favoritlag – allt detta kunde ha varit min barndom, som jag har sagt tidigare, allt ifrån hans komplex för sin dåliga handstil till favoritlaget, eller att han gråter varje gång John McEnroe förlorar.

Medan porträttet av mamman uteslutande är ljust och positivt har pappan vissa drag av sadism, och det fanns också hos manliga vuxna på den här tiden. En förmåga att hitta barnets svaga punkt, och koncentrera sig på den, retas något infernaliskt. De njöt av sitt övertag – många av dem jobbade i skolan, lärare, rektorer, vaktmästare. Nu kan man ju se något försonande i det här, att de förmodligen mådde dåligt av någon anledning. Jag blev aldrig slagen (jo, men bara en gång, och en gång är ingen gång), men ofta utsatt för vuxnas spratt och illmariga upptåg, som alltid ledde till att jag grät mig till sömns.   

Det är två saker Knausgård lyckas förmedla fantastiskt bra. Det första är pojkens konstanta rädsla, den ängslan som orsakas av sådant man i efterhand kan rycka på axlarna åt, men som i stunden är dödligt allvar. Det andra är barnets förundran, känslan att hela tiden vara något på spåren utan att riktigt fatta hur det ligger till och så plötsligt och utan förvarning blir sammanhangen uppenbara, och den häpnad som följer – barndomen som en kedja av upptäckter.

Knausgårds stil och berättarteknik påminner mig om något: om podden, som väl uppstod ungefär samtidigt som Min kamp började utges. Sättet att skildra något med ett överdåd av detaljer, där allt tillåts ta mer utrymme än situationen kräver. Det måste vara något i tidsandan som har orsakat behovet av detta sätt att berätta, detta bulimiska sätt att berätta. En association är aldrig för obetydlig för att inte leda till ett nytt sidospår, där avvikelser byggs på varandra. Jag känner också igen den adjektivsjuka som främst Fredrik Wikingsson har i Knausgårds mani att fylla varje substantiv med rätt nyansering.  

Scenen där Karl Oves fröken tillrättavisar honom kommer omedelbart efter att han fötts som författare, sju år gammal. Han återberättar en händelse från morföräldrarnas bondgård, och när han märker att han har fångat klasskamraternas uppmärksamhet kan han inte låta bli att börja skarva, lägga till. Som läsare hyser jag dubbla känslor: dels tycker jag det är ett gudabenådat ögonblick som i förlängningen har skänkt dessa fantastiska böcker, och dels tycker jag att det är en situation som kunde ha undvikits, att vi inte behöver en författare som skriver den här typen av långrandiga böcker. Inte minst därför att den kommer att ha skadlig inverkan på de blivande författare som läser den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar