att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 juli 2014

Stagnelius. Liv och dikt, Fredrik Böök


Det här var tredje gången gillt för Fredrik Böök, som gav ut sin första biografi Erik Johan Stagnelius 1919, och en reviderad utgåva som Stagnelius ännu en gång 1942, och så den här avslutande, Stagnelius. Liv och dikt, från 1954. Den första, nästan dubbelt så fyllig som denna, finns för resten att läsa som faksimil på Litteraturbanken, och kanske är den bättre – vissa avsnitt överlappar varandra, men i viss mån finns också några tillrättalägganden.

Författarbiografier från 50-talet har ju ett annat språk än dagens diton. Ibland suckar man, ibland stönar man, ibland utbrister man tack och lov, inför detta faktum. Man vänjer sig. Framför allt pläderar Böök för bilden av Stagnelius som både ”månskenspoet” och komisk realist, och lägger ned rätt mycket ansträngning på att förklara varför en del av hans längre epos är bra, även om man inte riktigt delar hans uppfattning alla gånger.

Generellt är Böök bättre på att läsa de längre dikterna, medan han avfärdar de flesta av de kortare – om han ens bemödar sig att nämna dem: ”Vän! I förödelsens stund” avstår han från att ta upp. Hans höga uppskattning av ”Blenda” kan jag inte riktigt dela, att det är ”ett badinage i stor stil”. Men Böök jämför med Tegnérs Frithiofs saga, och han torde vara den siste som tog det verket på fullt allvar.

Biografiska detaljer använder han ibland lite väl mycket utrymme åt, som den tröttsamma jakten efter ”Amanda”: det blir lika gagnlöst som när Gunnar Tideström jagat efter vem Edith Södergrans härskare med kalla ögon var ”i verkligheten”. Nu handlar oproportionerligt mycket om Stagnelius fulhet. Hans eventuell fulhet. I boken finns som vägledning en målning av pappan, som man kanske önskar skulle ha sett snyggare ut. Men Böök visar också att omdömet ”frånstötande” i början av 1800-talet kunde betyda skygg, reserverad.

När Böök vill bevisa vem Stagnelius var förälskad i önskar man att han låtit bli. Det blir motsägelsefullt när han prisar hans fantasi för att sedan underkänna att porträtten är generella mer än individuella, en tanke han ändå vidrör senare i sitt resonemang.

Anekdoten att pojken lärde sig läsa genom att studera gravstenar och teckna bokstäver i sanden har återberättats många gånger, och låter nästan för bra för att vara sann – vore det inte för att man på den tiden inte var lika rädd för döden som vi är nu. Den tonåriga Mary Godwin stämde träff med poeten Shelley vid sin mors Marys Wollstonecrafts grav.

Den stackars pappan får mest figurera som en trög man. Han blev ändå biskop, och att han i stort sett inte förstod sig på sonens skapande kan man inte klandra honom för mycket för – Tegnér visade inte mycket mer förståelse, för att inte tala om Svenska Akademiens nedlåtande behandling. Tegnér såg mest ”ett slags poetisk onanism”. På tal om Tegnér är det tydligt att han på 50-talet fortfarande stod högre i rang än Stagnelius – man kan väl inte riktigt säga så nu, även om Horace Engdahl på 80-talet med Den romantiska texten försökte lansera Tegnér som den svenske diktarguden.

Böök är som sagt oftast en bra läsare, även om hans blandning av skarpsinne och naivitet inte alltid leder honom rätt, att en del tolkningar ger för mycket spelrum åt det troskyldiga, samt att han har en benägenhet att hela tiden värdera enskilda dikter. Men han skriver fint om den unika talangen hos den här nästan helt självlärde poeten: lättheten, som här jämförs en del med Bellman, där man kunde spä på med en del Fröding också – i hur språket behandlas, aldrig otvunget. Men också i ämnesbehandlingen, i hur djupt de går när de skildrar sitt ämne.

Men mest handlar det om att återge stories av mer eller mindre tvivelaktig sanningshalt, som att han som nybliven stockholmare erbjöds ”bekväma tillfällen” till ”ett rikt urval av lättillgängliga damer”. Prostituerade, alltså (Böök gillar ordet ”utlösning”, som han använder mer än vid ett tillfälle). Ett problem med historierna är att de alltid tillkom i efterhand, så det är vanskligt att rekonstruera vilket slags liv han levde. Ellen Key vidarebefordrade sådant skvaller från sin pappa, om den fule, spinkige och förfallne poeten. Opium använde han mestadels som smärtstillande, som man gjorde då (bland annat mot tandvärk, även om Stagnelius lär ha haft hjärtfel som orsakade värk). Och när han skriver om skräckdramerna är han bortförklarande nedlåtande, och menar att Stagnelius delade tidens dåliga smak.

En av egenheterna med Stagnelius, är att han publicerade bara en bråkdel av sina poetiska verk. Han skrev bäst när han inte avsåg att bli publicerad, så kvarlåtenskapen bjöd på en oöverträffad skatt. Böök är bra på att skapa reda i hur Stagnelius fungerade som både beroende av tidens idéer och som självständig tänkare – riktiga författare lyckas ofta överskrida sin tids begränsningar, samtidigt som de passar på att utnyttja det bästa av det tankegods som präglar den. De är obekväma med och i tidsandan, måste söka sig något nytt, något egnare.

2 kommentarer:

  1. Rekommenderar också Gunnar D. Hanssons essä om Tegnér. Tror att han är den svenska diktarguden - jag håller åtminstone honom högre än Stagnelius. Precis som jag håller Karlfeldt och Heidenstam högre än Fröding. Men kanske är någon esteticerad konservatism från min sida.

    SvaraRadera
  2. GDH, ja, han är bra! Är det där han påminner om Brandes talade om Tegnérs stora inflytande, något som låter lite som Harold Blooms Anxiety of Influence-teori?

    Det är ju många bra som skrivit om Stagnelius - också Anders Olsson, flera gånger. Jag har nog läst för lite Tegnér ändå, och väntar fortfarande på det stora Karlfeldt-ögonblicket ... Än så länge läser jag helst Stagnelius, men det kan ha lite med kynnet att göra - jag tog mig dit efter Joy Division, så det var ett minimalt kliv.

    SvaraRadera