att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 juli 2014

Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria, Jonas Ellerström


När jag en gång lyssnade på Gunnar D Hansson talade han sig varmt för begreppet ”kanonmaximalism”, att det finns åtskilligt att upptäcka för den som söker sig bortom det etablerade, det som av tiden fått klassikerstatus. Med tanke på att bokutgivningen ändå är relativt riklig fortfarande är det oundvikligt att många bara försvinner. Nästan undantagslöst på goda grunder.

Jonas Ellerström har dock vaskat fram sjuttio guldklimpar från ställen där knappt någon annan brytt sig om att leta. Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria (ellerströms) är i sig en guldklimp, en bok av det slag man önskar få ett långt liv, men också en bok som fungerar inspirerande, så att man börjar ifrågasätta med vilken självklarhet vi betraktar historien, den som bekant skrivs av segrarna, och får perspektiv på sin snäva syn på svensk litteraturhistoria. Här har vi några beautiful losers i stället. Gemensamt för en del av dem är att de hånades av recensenterna, men Elleström visar att det går att gå från pekoral till patina – kanske en förmaning till nutida recensenter att vara försiktigare i sina omdömen. 
 
De flesta är mer än totalt bortglömda, medan några väl får anses tillhöra minor classics (Ivar Conradson, Margareta Renberg, Åsa Nelvin, Mirjam Tuominen: dessutom finns studentdikter av Majken Johansson 1950 och Tomas Tranströmer 1949). Ellerström har spårat upp sina personliga favoriter, och urvalet är förstås just personligt, och ur varje poet väljer han en enskild dikt ur en av deras oftast få diktsamlingar. Det är en snygg bok på många sätt, och till det bidrar den tidslinje som löper längs hela boken med årtal för avgörande händelser, i första hand debuter av de kanoniserade poeterna.

Boken är både (alternativ) litteraturhistoria och antologi, och går från Gustaf Uddgrens prosadikt (1902) till Kerstin Norborgs prosadikt (1998). Annars är ju prosadikten knappast någon svensk paradgren, men jag gillar Uddgrens starkt tidsbundna stämningsbild, och förvånas att det finns en och annan lika givande prosadikt i denna bok, som Solveig Johs snillrika resebetraktelse från femtiotalet. Det tidsbundna präglar förstås boken – att svensk poesi jämt och ständigt delas in i decennier är en egenhet som saknas när andra länder summerar, har jag förstått – på gott och ont: man läser och kan följa hur de olika tidsstämningarna sätter in, hur beroende även dessa poeter vid sidan av är av den aktuella agendan. Att två av poeterna varit gifta med Gunnar Ekelöf är förstås häpnadsväckande. Här finns också två barnboksförfattare – Barbro Lindgren och Anna-Clara Tidholm (vars namn som poet var Tjerneld).

Eftersom urvalet är så personligt är det ju lönlöst att föreslå alternativ till alternativen. Långt ifrån alltid delar jag Ellerströms entusiasm, men själv har jag vare sig hans insatthet eller överblick, men har ju följt svensk poesiutgivning sedan cirka 1987 – en bra bortglömd bok från det året är C-G Thostemans Som om det samtidigt skrattade, och från 1997 minns jag hur bra jag tyckte Jan Wolf-Watz Södra Västerbottens kustland var.

Ellerströms presentationer är insiktsfulla men kortfattade, och balanserar det sakliga med det känslofyllda, där det tydligt framgår att arbetet med att sammanställa detta urval varit trevligt och angeläget. Någon gång antyder han lite småsurt ett problem, den akademiska rundgången, där en åsikt som upprepas tillräckligt många gånger till slut blir en sanning (som Goebbels brukade säga). Att det är sant när det gäller omdömen om författare vet vi ju – som när man i en nyutkommen svensk litteraturhistoria för gymnasiets kurs i Svenska kunde läsa att Stagnelius dödsorsak var ”sexuell frustration”. Vi som känner Ellerström som författare blir inte förvånad över det diskreta tonläget, men tappar kanske hakan när han utnämner Jenny Morelli till ”sin tids Anna Maria Lenngren”.

Betydligt roligare då att då och då upptäcka förbisedda exempel, som vilken bra poet Ella Hillbäck var (dock inte helt bortglömd, då Jenny Björklund skrev sin avhandling om Hillbäck, Rut Hillarp och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, visserligen för tio år sedan). Gunnar Eddegren skrev 1980 en gripande dikt som förebådar ett avsked från livet. Det är också välbehövligt att påminnas om Anne-Marie Berglunds dikter. Eller att den inte helt kända Inez Linnhartsson 1935 gav ut åtminstone en dikt som kunde vara skriven av Emily Dickinson:

Min mun drack mull och stjärnor
ur livets hand -
Handen, som pressade så hårt
att läpparna sprungo i blod.

Livet röt: ”andas lugnt!
Se mig djupt i ögonen, drick ur”.
Och jag drack den mörka drycken.
Men, där var stjärnor på bottnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar