Krönika om den kvinnliga erfarenheten

I slutet av 90-talet gjorde jag praktik som lärarkandidat på en gymnasieskola, där en av svensklärarna berättade att hon läste uteslutande kvinnliga författare. Jag försökte få henne att förstå att det bara var idioti att begränsa sig så. Fortfarande var jag naivt omedveten om hur svårt det varit och är för män att läsa kvinnliga författare, att hennes projekt delvis uppstått som ren hämnd eller revansch.

För att blidka henne lovade jag att under sommaren enbart läsa manliga författare. En barnslig utmaning, och givetvis var jag den store förloraren, som gick miste om ganska exakt lika mycket som hon gick miste om.

I september utlovar Expressens kulturredaktör Jens Liljestrand att deras recensenter enbart ska få skriva om böcker av författare av det motsatta könet. Det är ett lovvärt initiativ, även om det kan tyckas konstigt att det ens finns ett sådant behov.

Men det ser ju ut så: kolla bara hur homogent böcker recenseras av de stora kultursidorna, där manliga kritiker skriver om manliga författare och kvinnliga kritiker om kvinnliga författare, i slentrianmässigt inkörda hjulspår.

När jag var barn var det farligaste som fanns de röda ryggarna som prydde B. Wahlströms utgivning av ungdomsböcker. Röda ryggar tillhörde tjejerna. Givetvis skulle en kille läsa de gröna ryggarna, där Biggles och indianböckerna fanns. En tjej botaniserade fritt, och fick tillgång till dubbelt så mycket.

Den här inkskränktheten fortsätter upp i åldrarna, där män försvarar sina bastioner, sina gubbiga idoler Bob Dylan, Håkan Hellström, Neil Young. Allt dessa manliga artister gör presenteras som viktigt, det bygger på kompetens. För att inte tala om alla dessa tråkiga Jack Kerouac, Ulf Lundell, Karl-Ove Knausgård en man måste läsa för att inte hamna utanför i det kulturella samtalet. Precis som under uppväxten betraktas det som halvt suspekt att vägra intyga sin vördnad för de stora, viktiga ämnena.

 Karl-Ove Knausgård

För det är inte heller enbart en fråga om vad man läser, utan om hur. Det blir då en fråga om värdering, där manliga kritiker dubbar manliga utövare till genier. Kvinnliga utövare får en klapp på axeln, alltid som ett alternativ till den riktiga, den egentliga konsten. Det manliga geniet är norm, det kvinnliga geniet en anomali – något farligt, helt enkelt onaturligt.

Det är ju allom bekant att det är kvinnor som är kulturbärarna i samhället. Så är det på konstutställningar, teaterföreställningar, konserter – de män som följer med är ditsläpad motvillig gisslan, som längtar till fotbollsarenorna.

Överdriver jag? Det har blivit bättre på senare dagar? Men varför tvingades då Joanne Rowling ta det könsneutrala förnamnet J.K. till sin serie böcker om Harry Potter, om inte för att lura de skeptiska killarna att läsa en bok skriven av en kvinna. Tänk bara hur Nobelprisformuleringen till Doris Lessing löd: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. 1907? Nä, 2007.

Jag skulle inte vilja vara utan ”den kvinnliga erfarenheten” så som den har förmedlats av Clarice Lispector, Rut Hillarp, Virginia Woolf, Marguerite Duras, Emily Dickinson, och många fler. De skriver alla under samma villkor som när Charlotte Brontë skrev ”Jane Eyre”, det vill säga i polemik mot de inbilska skäggiga vakthållare som konstaterat att kvinnor vare sig kan eller ska skriva seriös litteratur.

Clarice Lispector

Min förhoppning är att Expressens experiment inte ska sluta med det här kortvariga tilltaget, utan bli ett incitament för andra redaktioner. Det allra bästa vore om det också sträckte sig utanför könsstereotyper: exempelvis fick alla att utöka sin bevakning av böcker från mindre förlag.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/9 2013)