att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 sep. 2013

Krönika om den kvinnliga erfarenheten


I slutet av 90-talet gjorde jag praktik som lärarkandidat på en gymnasieskola, där en av svensklärarna berättade att hon läste uteslutande kvinnliga författare. Jag försökte få henne att förstå att det bara var idioti att begränsa sig så. Fortfarande var jag naivt omedveten om hur svårt det varit och är för män att läsa kvinnliga författare, att hennes projekt delvis uppstått som ren hämnd eller revansch.

För att blidka henne lovade jag att under sommaren enbart läsa manliga författare. En barnslig utmaning, och givetvis var jag den store förloraren, som gick miste om ganska exakt lika mycket som hon gick miste om.

I september utlovar Expressens kulturredaktör Jens Liljestrand att deras recensenter enbart ska få skriva om böcker av författare av det motsatta könet. Det är ett lovvärt initiativ, även om det kan tyckas konstigt att det ens finns ett sådant behov.

Men det ser ju ut så: kolla bara hur homogent böcker recenseras av de stora kultursidorna, där manliga kritiker skriver om manliga författare och kvinnliga kritiker om kvinnliga författare, i slentrianmässigt inkörda hjulspår.

När jag var barn var det farligaste som fanns de röda ryggarna som prydde B. Wahlströms utgivning av ungdomsböcker. Röda ryggar tillhörde tjejerna. Givetvis skulle en kille läsa de gröna ryggarna, där Biggles och indianböckerna fanns. En tjej botaniserade fritt, och fick tillgång till dubbelt så mycket.

Den här inkskränktheten fortsätter upp i åldrarna, där män försvarar sina bastioner, sina gubbiga idoler Bob Dylan, Håkan Hellström, Neil Young. Allt dessa manliga artister gör presenteras som viktigt, det bygger på kompetens. För att inte tala om alla dessa tråkiga Jack Kerouac, Ulf Lundell, Karl-Ove Knausgård en man måste läsa för att inte hamna utanför i det kulturella samtalet. Precis som under uppväxten betraktas det som halvt suspekt att vägra intyga sin vördnad för de stora, viktiga ämnena.
 Karl-Ove Knausgård

För det är inte heller enbart en fråga om vad man läser, utan om hur. Det blir då en fråga om värdering, där manliga kritiker dubbar manliga utövare till genier. Kvinnliga utövare får en klapp på axeln, alltid som ett alternativ till den riktiga, den egentliga konsten. Det manliga geniet är norm, det kvinnliga geniet en anomali – något farligt, helt enkelt onaturligt.

Det är ju allom bekant att det är kvinnor som är kulturbärarna i samhället. Så är det på konstutställningar, teaterföreställningar, konserter – de män som följer med är ditsläpad motvillig gisslan, som längtar till fotbollsarenorna.

Överdriver jag? Det har blivit bättre på senare dagar? Men varför tvingades då Joanne Rowling ta det könsneutrala förnamnet J.K. till sin serie böcker om Harry Potter, om inte för att lura de skeptiska killarna att läsa en bok skriven av en kvinna. Tänk bara hur Nobelprisformuleringen till Doris Lessing löd: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. 1907? Nä, 2007.

Jag skulle inte vilja vara utan ”den kvinnliga erfarenheten” så som den har förmedlats av Clarice Lispector, Rut Hillarp, Virginia Woolf, Marguerite Duras, Emily Dickinson, och många fler. De skriver alla under samma villkor som när Charlotte Brontë skrev ”Jane Eyre”, det vill säga i polemik mot de inbilska skäggiga vakthållare som konstaterat att kvinnor vare sig kan eller ska skriva seriös litteratur.

Clarice Lispector

Min förhoppning är att Expressens experiment inte ska sluta med det här kortvariga tilltaget, utan bli ett incitament för andra redaktioner. Det allra bästa vore om det också sträckte sig utanför könsstereotyper: exempelvis fick alla att utöka sin bevakning av böcker från mindre förlag.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/9 2013)

30 kommentarer:

  1. Mycket av läsandet i unga år, tror jag, handlar om att skapa sig en egen identitet. Läsande pojkar och unga män söker sin identitet genom identifikation och det mest naturliga är att söka detta bland andra (äldre) författande män. Att läsa Jack Kerouac, Ulf Lundell, Karl-Ove Knausgård blir ett slags initieringsrit i manlighet som man sedan några år senare ofta gör uppror mot. Lyckas dessa herrar säga något fundamentalt om manlighet? Är de så pass tydliga i sin manlighet (som författare OCH person) att de därför lätt blir identifikationsobjekt för pojkar och unga män?

    SvaraRadera
  2. Tror det är helt rätt uppfattat, dvs att man som ung styrs mycket av konventioner. T ex skrev jag så här om Simone de Beauvoirs Mandarinerna i våras:

    "Låt inte volymen avskräcka! Tjocka böcker har blivit manliga författares privilegium, med talrika exempel från Thomas Mann, Karl-Ove Knausgård, Robert Musil, James Joyce (och tusen till). Den här långa böljande romanen är ren nöjesläsning, och den får mig att önska att jag fötts till kvinna, så att jag som tonåring hade fått ett legitimt alternativ till den manlige tonåringens obligatoriska tråkmånsar som Jack Kerouac, Ulf Lundell och Malcolm Lowry."

    SvaraRadera
  3. Intressant diskussion det här, tycker jag - i synnerhet som jag följer den s a s från andra sidan. När min roman "Gimokrönikan" kom ut härförleden så recenserades den av män i de fyra stora tidningarna (och dit räknar jag då inte, bevars, Jönköpingsposten ...) Även i flera av landsortstidningarna var recensenterna män. Dock kan jag inte se att det finns något mönster i läsningen, att de runt en handfull kvinnliga anmälarna som tagit sig an boken har läst på något annorlunda, för dem gemensamt sätt. Detta är ju knappast ägnat att förvåna - varje recensent är unik och läser i enlighet med sin egen klangbotten. Så - om det är Reflexen Expressen vill åt, detta att män per automatik recenserar män, då är det ett ärende så gott som något. Men frågan är hur annorlunda kritiken blir; kommer den ändra skepnad i o m Expressens initiativ?

    SvaraRadera
  4. bernur

    tråkigt att se att (även) du smittats av detta djupt olyckliga tankemönster. vem är kulturredaktören att styra över vem som skall skriva om vad? vem är kulturredaktören att styra över någon överhuvudtaget? det totalitära av idag är förklätt till "medvetenhet" om genus m m.

    en maktmänniskas blottande av sitt eget skriande maktbehov.

    långt från en simone weil, om jag säger så.

    allt gott

    einar askestad

    SvaraRadera
  5. Nåja, frågeställningen är intressant Einar – men utgår inte du från helt andra premisser än de som Bernur diskuterar? Utgångsläget här är ju att kulturredaktören redan styr över vem som skriver vad – och har själv varit ansvarig till att det har uppstått ett likakönsförhållande mellan recensent & recensionsobjekt(-skapare) – som han dessutom tycks ha varit omedveten om och ovillig till.

    Beslutet som tagits implicerar alltså ingen minskad frihet hos skribenterna. (eller: kanske det gör … jag kan åtminstone inte värdera storleken på frihetsinskränkningen hos de båda varianterna). För övrigt tror jag som Patrik om resultatet.


    Huruvida kulturredaktören skall ges bestämmandemakt tycker jag känns som en fråga som leder till frågan om kulturredaktören bör finnas, över huvud taget; ty, hans roll är att bestämma, enligt yrkesdefinitionen. Kulturredaktionen som institution uppfattar jag som att den finns till och existerar genom sina konsumenter – på samma sätt som ett bygglag måste lyda sin byggledare som i sin tur måste förhålla sig till kundens önskemål. Vilket alltså leder till att frågan om redaktörens ingripande blir en fråga om konsumenternas ingripande... Och vem är då du att styra över vad konsumenterna vill ha?

    SvaraRadera
  6. j - vem du nu än är

    du menar att kuratorn skall bestämma över konstnären? förläggaren över författaren? - det är sannerligen bakvänt och tyder på en obefintlig förståelse vad konst (och kulturen som sådan) är. allt går visserligen att styra och ställa över, men - som redan formulerats - det är inte konsten som är till för konstnären utan konstnären som är till för konsten (ungefär som att språket talar genom (den genuine) författaren, och inte främst författaren själv genom språket); detta är en ontologisk fråga, och en förståelse som man ofrånkomligen når fram till om man bara tänker tillräckligt efter. nu har vi emellertid kommit ännu "längre" (in i modernitetens egna restprodukt). nu är det redaktören minsann som skall bestämma över hur, vad och vem.

    redaktörens roll är den ödmjuke tjänarens. han är som alla andra "kulturarbetare" en som bereder vägen. en i bästa fall trogen tjänare av konsten. därmed av konstnärerna. i dag står dock hans lojaliteter på annat håll, samtidigt närmare och mer avlägset honom själv. de står till "han själv", hans personlighet, det vill säga hans åsikter", hans arbetsgivare, hans "samtid". har du sett hur kultursidorna ser ut? hellre än att recensera någonting intellektuellt väsentligt slår man upp rod stewarts memoarer som veckans stora händelse på litteraturens område.

    detta är bara möjligt med kulturredaktörer som inte är några kulturredaktörer.

    einar askestad

    SvaraRadera
  7. Nja, Jens Liljestrand har väl inte varit redaktör för kultursidan så värst länge, va? Så det är knappast hans fel hur det har sett ut.

    Sen är det förstås så att en redaktörs uppgift är att göra en intressant sida - där håller jag med Einar, att det ofta i ex DN finns texter som bara är kommersiell marknadsföring, ex när Bingo Rimér fick 2 sidor sånt när hans bok gavs ut för nåt år sen.

    Det är det kortsiktiga tänkandet som styr, men det kortsiktiga tänkandet gräver sina gravar, för det är djävligt många som tröttnar på att det är så långt mellan gångerna man får läsa ex djuplodande essäer, introduktioner av nåt som man inte kände till redan ...

    SvaraRadera
  8. Men vi läser väl för att ta del av den mänskliga erfarenheten? De goda författarna, Knausgård bredvid Lispector, vidgar förståelsen för hur det är att vara människa. Det underliga är att män mer sällan söker denna erfarenhet hos kvinnliga författare.

    Ingela

    SvaraRadera
  9. Ingela: nej, vi läser inte nödvändigtvis för att vidga förståelsen av att vara människa. Det finns säkert fler skäl än det du anger.
    Jag presenterade en hypotes längre upp att i alla fall en del pojkar och unga män ofta först måste läsa för att bli man.

    SvaraRadera
  10. Och kvinnor läser män från barndomen och framåt. Är det så banalt att vi definierar vår identitet utifrån hur män beskriver och åtrår kvinnor i litteraturen? Så män OCH kvinnor låter sig definieras av manliga författare? Nej, inte längre...va?

    Ingela

    SvaraRadera
  11. Denna fråga kräver självrannsakan. Vad och varför läser jag? Jag tror, att om man - oavsett i rollen som recensent eller icke - anmodas läsa en bok skriven av "det motsatta könet", blir också läsningen därefter. Man förväntas inta en oppositionell roll och idén om den stora skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare stärks.

    Vad betyder egentligen kön överhuvudtaget? Finns det inte andra sätt att definiera författare, läsare och recensenter? Jag tycker att det är intressant att läsa recensioner där olika genrer, åldrar, erfarenheter och nationaliteter möts. Då blir det nya perspektiv och myten om det manliga geniet får obetydlig näring. Så kan nya författare och recensenter resa sig, befriade från könstänkandets inskränkande bojor.

    Visst vinner Jens Liljestrand en poäng genom att överhuvudtaget lyfta frågan. Men är det rätt väg?

    SvaraRadera
  12. Liljestrand vill ju peka ut strukturerna som styr, och jag är medveten om risken som du wilgotwrites tar upp, att det riskerar att bli en förutbestämd läsning utifrån givna premisser: "Nu minsann ska jag läsa fördomsfritt!"

    Ett större problem är i så fall likriktning och konsensustänkande, när i stort sett alla tycker likadant. Det finns ett antal författare som man helt enkelt "ska" gilla. Sen är det en annan sak att det oftast är välförtjänt - men inte alltid! Problemet är också att läsningen av dessa stora namn blir så likadana. Alla säger exakt samma sak om ex Knasugård.

    Det var lite roligt när BLM i början av 00-talet recenserade Torgny Lindgren som om han vore en debutant - alltså med den bedömningsskalan. Jag säger inte att det var en rättvis läsning eller ens en bra recension, vad jag minns, men det var en påminnelse ändå om att vi tar så mycket för givet.

    SvaraRadera
  13. Minns Ann Jäderlunddebatten på nittiotalet! Åsa Beckman skrev att män måste lära sig lämna sitt kön, på samma sätt som kvinnor sedan länge har vant sig vid det, eftersom kvinnor läser manliga författare betydligt mer än vice versa. Jag har glömt namnet på den kritiker i Svenska Dagbladet som fick representera en "gubbig" läsning, men det var ett präktigt kulturgräl. Har vi kommit så långt sedan dess? Både ja och nej: medvetenheten om att manliga och kvinnliga författare blir olika bedömda har ökat sedan dess. Men skulle en kvinnlig Knausgård, som skrev om dagishämtning och blöjbyten, bli lika geniförklarad, och spelar det så stor roll om det är manliga eller kvinnliga läsare och kritiker? Frågan är om skillnader i bedömning av manliga och kvinnliga författare inte sitter djupare än att det kan åtgärdas under en månads kampanj. Expressens initiativ är ändå bra, och det ska bli intressant att följa experimentet och se om man kan finna några skillnader i tendensen hos recensionerna.
    V

    SvaraRadera
  14. Det var nog Tommy Olofsson på svd som var så kritisk till Jäderlund, Frostenson, med flera. Kändes som en ovanligt dum debatt, nu i efterhand.

    En kvinna skriver inte lika utförligt som Knausgård / Norén. Jo, Anaïs Nin, förvisso, men närmare i tid / geografiskt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ann Heberlein skriver utförligt och har väl fått ett gott kritikermottagande och dessutom gått hem hos en nästan lika stor publik som Knausgård?

      Radera
    2. Heberlein har nog gjort det, men mer essä va? Hennes personliga, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ... den var väl 200 sidor? Men inte räknas den? Kritikerna har väl varit rätt sura på den? Dvs inte kallas hon geni och sexgud etc?

      Radera
  15. Ska jag behöva känna mig helt fel bara för att jag som kvinna uppskattar både Bob Dylan och Neil Young och anser att de är unika artister?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, självklart inte, bara att det finns en slentrian i att de ALLTID får bra kritik, oavsett hur tråkiga de är. Dylan har ju gjort bra saker, ibland.

      Radera
    2. upplever tvärtom att de nästan alltid i svensk press får slentrianmässigt dålig kritik, dessutom av kritiker som inte är kunniga.

      Radera
  16. Jag blir lite misstänksam när sägandet av obekväma sanningar enbart tycks leda till vinst för den som säger dem. Programledaren Jonas Leksell berättade att han var en mobbare som ung och nu skämdes - och då får han artiklar/PR för det, Martin Aagård kommer ut med att han som ung var pennalist - i ett uppslag på Aftonbladet. Tidigare kom någon svensk känd man ut med att han haft fel kvinnosyn som ung osv. Antagligen både känns det skönt och ger PR.

    Traditionen går ju tillbaka till bibelns berättelse om den förlorade sonens återkomst.

    För mig är obekväma sanningar sådana som det kostar något att säga, inte sådana som enbart genererar vinst.

    Jens Liljestrand, som är känd för att själv mest skriva om män, bland annat en doktorsavhandling om en man (Moberg) och som var en av alla män som recenserade Noréns nya dagbok, kommer väl egentligen här med ett uttalande om en handling som hade kunnat göras i det tysta. Den rikare kulturbevakning som det sägs ge hade väl kunnat vara vinst nog?

    /X

    SvaraRadera
    Svar
    1. Expressen är ju framförallt en kommersiell produkt som skall säljas varje dag, så ur det perspektivet förstår jag att Liljestrand "lanserar" idén i tidningen. Att kalla idén för djärv är dock lite over the top...

      Radera
    2. Håller delvis med om att det ligger lite populism i att utbasunera det här projektet, samtidigt som det i bästa fall kan fungera som en väckarklocka. Att han skrev sin avhandling om Moberg måste väl ändå kallas ok, lite svårt att bygga statistik på ett exempel ... Mina egna universitetsuppsatser har handlat om Flannery O'Connor, S.T. Coleridge, Pia Tafdrup, Bret Eston Ellis - dvs 50 % män/kvinnor.

      Radera
    3. Jo, det är förstås en kommersiell produkt som ska säljas, som du, Anonym, skriver, och inte särskilt djärvt. Då tycker jag Göran Hägg var djärvare med sitt uttalande om de kvinnliga ministrarna och Obama ( http://www.svt.se/nyheter/sverige/hagg-ett-feministiskt-stallningstagande ). Svårt att räkna på + och - men Hägg stack ut (PR) men lite obekvämt och fick en massa kritik. Jag håller med honom, för mig framstår det som en förolämpning mot de kvinnliga ministrarna att skicka fram dem till synes enbart utvalda för deras kön. Lite kvinnlig fägring på slutet..., rena hånet mot dem.

      Ja, Bernur, jag är likadan och det kommer sig ju av att man får mer att välja på om man är så inkluderande som möjligt.

      /X

      Radera
    4. P.S. Bernur, du skrev "Moberg måste väl ändå kallas ok, lite svårt att bygga statistik på ett exempel...". Ja, men min "statistik" byggde också på lite googlande av hans andra böcker:

      2003 "Made in Pride" (om homosexuella, tycks vid skummande handla till 90 % om män).
      2004 "Vi äro svenska scouter vi" (har inte närmare info om den, men skulle bli förvånad om fokus låg på de kvinnliga scouterna)
      2008 "Paris-Dakar" (noveller om män och mansroller).
      2008 "Mobergland" (en man)
      2011 "Adonis" (en manskör)

      Det tycks m a o vara "mansrollen" som genomgående står under lupp. Det är ju inte fel att ha ett tema och man kan väl säga att hans artikel nu i Expressen faktiskt ligger i linje med ifrågasättande av könsroller. Man kan väl knappast kräva av en författare som fokuserat just mansroller att han ska börja skriva böcker om kvinnoroller som ombyte? Eller? :-) I hans recensioner kan han säkert ha recenserat många kvinnliga författare. Men det är likväl ett väldigt fokus på män i hans böcker, även i reportageböcker och avhandling verkar det. Å andra sidan är det väl naturligt att skriva om det som intresserar en och han är väl mer intresserad av mansroller än av kvinnoroller.

      /X

      Radera
    5. Haha, ok då, I stand corrected!

      Jag såg det där om Göran Hägg, & visst, det var lite plumpt, men vad då? Jag reagerade också på att just kvinnliga ministrar mötte Obama, ungefär "titta vad duktiga vi är i Sverige" ...

      Dessutom: jag har sett att Hägg fått kritik för att han kritiserat retorikexperten Elaine, & givetvis kallas han då sexistisk gubbe. Detsamma drabbade mig när jag skrev negativt om hennes bok, att hennes (anonyma!) försvarare klagade på att jag hade problem med
      a) kvinnor
      b) unga människor
      c) framgångsrika människor
      d) svarta människor.

      Nåväl, det kan jag ta: det går inte att försvara sig mot ex rasismanklagelser. Men när kvinnliga skribenter har framfört kritik mot retorikexperten Elaine, då har det kallats konstruktiv kritik!

      Radera
  17. Frågan är hur recensenterna ställer sig till uppdraget. Om varje kritiker recenserar två böcker i månaden genomsnittligt, innebär det att en manlig recensent får två böcker av kvinnor på sitt bord. Kvinnliga kritiker recenserar redan män, för dem är det troligen inte så stor skillnad. Är tanken att de manliga recensenterna då ska vara särskilt medvetna om genusaspekter, och i så fall hur? Finns det en manual? ;-) Nja, jag tror som någon redan skrivit här att det snarast förstärker idén om den stora skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare.

    SvaraRadera
  18. Känner igen det Anonym skriver 16.28. Jag läser hellre manliga författare helt enkelt för att jag tycker de ofta är bättre på att gestalta det allmänmänskliga. Kvinnliga snävar in sig på "kvinnliga erfarenheter" och jag känner sällan igen mig, kanske för att jag alltid haft mer manliga vänner, lekte "pojklekar" som barn o.s.v. Det finns undantag t.ex Gabriella Håkansson, annars tycker jag kvinnor ofta skriver världsfrånvänt. Jäderlund och Frostensson tex brukar ju beskrivas som kvinnligt språk men de säger mig inget alls. Knausgård känner jag igen mig i. Så man ska nog inte fästa för stor vikt vid kön.

    SvaraRadera
  19. Håller med Anonym (20:06) att kvinnor är bättre på att läsa män än vice versa, så skillnaden blir mindre. När månaden har gått: är allt tillbaka till det vanliga då?

    Intressant också Anonym (22:36) att du läser män hellre, men också att man inte ska fästa sig vid kön. Tyvärr (?) tror jag det är oundvikligt - herregud, kan man säga, vi är väl människor! Nja ... Dina erfarenheter bygger ju också på hur du blir bemött i olika situationer. Som man har jag t ex gjort lumpen - dvs försökte ... hoppade av efter ett par månader ... jobbat inom sjukvården, på avdelningar med nästan uteslutande kvinnor, det var mycket formande ... jobbat inom industrin, bland enbart män, med en diametralt annorlunda jargong än på kvinnodominerade arbetsplatser. Och så vidare ...

    Det finns så mycket hos Knausgård som han skriver därför att han är man. En kvinna som skriver om sina barn blir inte bemött på samma sätt som en man som gör det - så enkelt är det. Pröva att ta med dig hembakat fika på din arbetsplats: om du är man och gör det får du den insinuanta frågan, "har du bakat det här själv?" dvs det är din fru som har gjort det, du bara låtsas ...

    SvaraRadera
  20. Du recenserar väl ungefär lika många kvinnliga som manliga författare också. Helt frivilligt och utan styrning? Men jag har en känsla att det har börjat bli så även på kultursidor - kanske inte Expressens men nog recenserar män kvinnor o vice versa i Svenska Dagbladet, Aftonbladet, kanske även DN?
    Nyttigt att jobba på olika platser med olika jargong. Kan det vara den erfarenheten som gör att du lyckas bättre med att recensera både manliga och kvinnliga författare än många andra? (ursäkta smickret)

    SvaraRadera
  21. Jag skriver om det som kommer i min väg, men jag måste erkänna att jag är lika nyfiken på kvinnliga förf som manliga diton. Vet inte hur säkert det är att kalla det jämställt i Svd,AB & DN, men nog recenserar ex Jonas Thente mest män, & Anna Hallberg & Aase Berg mest kvinnor? Jag kan ha fel, jag är inte så värst superintresserad av just rec-delen i DN ...

    Tack för smickret, nä, jag vet inte vad det betyder, alla erfarenheter är ju viktiga. Sen kan man inte rå för den man är. Tror en del har att göra med att jag som tonåring tröttnade rejält på ex Malcolm Lowry, Joseph Heller (Moment 22, fy fan!), James Joyce, Jack Kerouac ... etc, samtidigt som jag började läsa Mare Kandre, Margurerite Duras, Katarina Frostenson, Virginia Woolf ... etc ...

    SvaraRadera