att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 sep. 2013

Den mörka sporten, Viktor Johansson


Viktor Johansson är en fortfarande helt ung författare, född 1983, som redan hittat ett eget övertygande tilltal, med några böcker som ligger lika nära poesin som prosan. Skarpa metaforer utplånar gränsen mellan vad som sker på riktigt och vad som sker på låtsas.

Hans senaste roman Den mörka sporten är en uppvisning i det intrikata skrivandet. Det är för en gångs skull ingen långsökt liknelse att säga att du som läsare blir något av en servemottagare när du ska returnera Johanssons hårt skruvade servar.

Den unge pojken i huvudrollen bor i Gottsunda i Uppsala, tillsammans med en krigsskadad mamma och lillasyster som går på förskola. Pappan har dött i en hjärtattack, efter att ha räddat livet på en självmordsbombare i Bagdad. Pojken spelar tennis, drillas av en ännu yngre pojke, och inbillar sig vara världsstjärna.

Men det som sker är uppenbarligen följderna av de svåra händelserna. Dagligen går han till järnvägsspåret och pratar med ”självmordspappan”, som bevakar en sträcka där hans son tagit livet av sig. Pojken själv umgås med självmordstankar, eller med våldsfantasier överlag. Därav ”den mörka sporten”: han föreställer sig tennisen som en extremsport, som ska slå världen med häpnad på riktigt.

Därför strängar han tennisracketen med gitarrsträngar, och slår an ackord. Det är frenetiskt utfört, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är meningen att jag i första hand ska bli imponerad.

Det är som sagt ovanligt högt i tak för Johanssons fantasi. Han skriver hit och dit, låter intrigen rycka i obestämd riktning. Men det är tennisen som håller ihop berättelsen, även om det inte blir helt klarlagt varför just tennis är ämnet för pojkens besatthet. I skrivande stund är den högst rankade svenska spelaren på ATP:s lista Markus Eriksson på plats 481.

Idrott är aldrig oskyldigt ur ett politiskt perspektiv, kanske tennis allra minst – minns bojkotterna inför Sveriges Davis Cup-matcher mot Rhodesia 1968, Chile 1975 och Israel 2009. Och när den unga tennisspelaren ber mamman att raka in den muslimska månskäran i hans bakhuvud slinter hon med rakapparaten så att det blir en Nikelogga i stället.

Det är en färgglad saga, med blixtsnabba associationer, och ett berättarjag som ständigt är pigg på att vilseleda. Det gäller att ta formuleringarna på uppstuds, helt enkelt, vara en alert motspelare. Som helhet fungerar det inte riktigt, men i de enskilda detaljerna finns sekvenser som fungerar.

Då blir Den mörka sporten en ganska udda roman om tennis som ett terapiarbete för en ung pojkes sorg efter en död förälder. Det är en ojämn roman som tar ut svängarna i fantasins riktning, men inte riktigt håller ihop genom hela berättelsen. Tennisen – allmänt kallad ”den vita sporten” – används som ett sätt att förstå hur ett personligt trauma ska hanteras. Tennisen blir en yta där drömmarna och fantasin antänds, och det är ibland ett äventyr att följa gnistorna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar