att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 sep. 2013

Kjell Espmark, Hoffmanns försvar


Svenska Akademien har ett gott öga till den tyska romantiken. En av dess ledamöter har nu skrivit en roman om E.T.A. Hoffmann – en roman som är lite för balanserad och måttfull för att bli en riktigt bra spegling av sitt föremål.

Vem var då denne E.T.A. Hoffmann? Romantiken förevisar en rikedom av besynnerliga snillen, men frågan är om inte just Hoffmann var den mest besynnerliga av dem alla. Dels arbetade han som jurist, dels var han kompositör och en skicklig tecknare. Detta alldeles oräknat hans insatser som författare av i första hand berättelser som tangerar skräckens räjonger.

Fantasin uppvaktas hårt av denna tyska romantiker, inte minst i det gotiska mästerverket Djävulselixiret om den stackars munken Medardus som raffinerat slåss med en dubbelgångare, och den excentriska Katten Murrs tankar om livet, där halva bokens innehåll uppges vara skriven av en katt. Han skrev även novellen ”Sandmannen”, den skräckinjagande figur som på svenska tyvärr fått det klena namnet ”John Blund”.

Om denna spektakulära och gränslösa människa har Kjell Espmark skrivit sin roman, Hoffmanns försvar. Författaren ligger för döden, lider av att vara förföljd av ett samhälle som tycker att han varit för lite foglig i sitt rättsskipande.

Möjligen lider han också av syfilis, även om han förnekar det. Han rannsakar sitt liv, dikterar för en osynlig skribent vars identitet inte avslöjas förrän på de sista sidorna.

Espmark debuterade för 53 år sedan. Han har tidigare bland annat skrivit ett par lysande introduktioner till svensk och utländsk lyrisk modernism, diktsamlingar och romaner. Hans temperament är ju av annat slag än Hoffmanns, och det blir ibland ett intressant möte mellan dessa ytterligheter. Där tillåts geniet blixtra till.

Jag tycker också om att Hoffmanns sinnliga sidor belyses. Hans kärlek till Mischa (Marianna Tekla Michalina Rorer) gestaltas fint av Espmark, som skickligt kapar alla tidsmässiga avstånd till den store författaren, och lyckas förmänskliga honom.

Men ibland saknas den rätta inlevelsen. Ett problem är också att Espmark gör Hoffmann till en lite väl skicklig uttydare av sin egen konst; det hör till ovanligheterna att en författare kan vara så här distanserad när han resonerar kring sina egna böcker.

Likaså stör de frekventa anakronismerna, när Espmark inte kan undvika att låta Hoffmann drömma fram filmmediet och spekulera kring Nietzsche och Hitler, trots att han dog redan 1822.

Det är en helt kort roman, lite drygt 100 sidor, och ska förstås inte uppfattas som någon definitiv biografi över Hoffmann. Snarare är det ett lekfullt ögonblicksporträtt, lagom kaxigt skrivet av en författare som växlar mellan det närgångna och det avståndstagande.

Förhoppningsvis kan Espmarks bok ändå bidra till att få fler att unna sig äventyret att läsa E.T.A. Hoffmann. För det här är en författare som har alla möjligheter att nå fram till nutida läsare, med sina nyckfullt skrivna verk, där fantasin alltid rör sig utan några tyglar. Att bli klok på Hoffmann – det är för mycket begärt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar