att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 sep. 2013

Döden och alla hans vänner, Kristoffer Leandoer


Låt mig klargöra: jag läser inte ofta ungdomsböcker. Det är en genre som brukar göra mig besviken, då jag tycker att böckerna underskattar sin läsare, att de generellt sett går en för enkel väg. Nu kan ni slå glasögonen av mig med Neil Gaiman och andra, men jag ser det inte som något stort problem, då det finns så mycket jag inte heller gillar.

Trots detta har jag i min hand fått en ungdomsbok av förlaget Bonnier Carlsén, Kristoffer Leandoers Döden och alla hans vänner. En bok om döden – jo, jag fattar! Den utkommer på min födelsedag, dessutom. I ett gulligt brev som medföljer skriver Leandoer om hur hans tonårsson tävlade med sina kompisar om vem som hade den värsta pappan, och hur han ofta vann, eftersom han alltid var hemma när kompisarna stormade in för att stoppa något i brödrosten.

Så, tänkte Leandoer, vem skulle den allra värsta pappan vara … om inte Döden. Så hans bok handlar om Dödens son Dödis (titeln är alltså lite missvisande), som bor med pappan och utan mamma i en hemsk borg som heter Brist, som tävlar i taggighet med de vassa stickande stjärnorna, och de för genren obligatoriska bundsförvanterna är den här gången en spindel och en kråka. Dödis själv är en kille i huvtröja, fint infångad av Emma Ekstams diskreta teckningar.

Långt före John Ajvide Lindqvist slog igenom som skräckförfattare skrev Leandoer skräcknoveller, under 90-talet. Men han debuterade redan 1987, som något brådmogen poet med samlingen Dykarklocka, som jag fortfarande har kvar. Sedan har han skrivit några ungdomsböcker, och att det tangerar skräcken gör i alla fall mig tillräckligt intresserad.

Låt mig då också säga att det här är en ovanligt bra ungdomsbok. En bra bok, helt enkelt. En bra bok ska alltid våga vara lite jobbig, ta upp något som inte riktigt vill lägga sig tillrätta. Paolo Coelho kan aldrig skriva en bra bok: han är en färdig människa. Leandoer fortsätter fundera, fortsätter arbeta med sitt missnöje. 

Mamman är död, hon hette Inget. Leandoer arbetar med missnöjet, ja, och det mys han skriver fram är inte helt befriat från hotfullhet. Det må kallas barnsligt att förbli förtjust i skräck, ungefär som att fortsätta gilla isglass. En vägran att växa upp? Ja, eller så är det någorlunda sant att skräcken är en allmängiltig känsla – som somliga förtränger skickligt, och andra släpper fram.

I boken finns en tydlig symbolik i den färgrika trädgård som Döden tar med sig Dödis till, ett ställe där han kan släppa ut sina gråtanakar. Likaså finns det en originell tanke om successionsordningen när Dödens egen far har ”stannat upp” och blivit förstenad. Dödis blir också varse att vad han än rör vid blir detta dött – säkerligen en tanke som kan fungera tröstande för unga läsare som torde känna igen just den känslan: du läser om Midas som förvandlar allt han rör vid till guld, och känner dig själv som en anti-Midas, som förvandlar allt till skräp.

Här finns också en skruvad form av realism, när Dödis följer med sin pappa på jobbet. Nä, det är inte så värst trevligt, som vi nog kan fatta. Det är äventyrligt, som sig bör, och snart nog förstår vi att Dödis mest är ensam, han behöver en vän: kanske mänskobarnet Lisabett, som målar så mörka tavlor och faktiskt kan se honom, till skillnad från andra människor? Eller Sabestian, den odöde vampyren?

Leandoer växlar mellan politisk analys (banalt), rymdtankar (spännande), religiöst bryderi (fantasifullt). Ju varmare i kläderna Leandoer blir, desto mer skruvar han upp både munterheten och dysterheten. För det är ju ingen entydigt underskattande historia: unga lär sig ofta tidigt underskatta livets futtighet, så varför hyckla?

2 kommentarer: