att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 maj 2013

25 är ingen ålder


Yngve Knausgård har designat den norska utgåvan till brodern Karl-Oves Min kamp-serie (den är förresten snyggare än den svenska). En period i början av 2000-talet designade han – Yngve – också den norska tidskriften Vagant, och berättar att han hämtade inspiration från svenska musiktidningar som ”var rene og enkle i linjene”. Förmodligen syftar han främst på pop, i Stefania Malmstens sobra design (Malmsten som också gjorde BLM när den var som snyggast, i början av 90-talet).

Yngve Knausgård intervjuas i senaste numret av Vagant (1 2013), som är det första sedan redaktionen lokaliserat sig i Berlin, och är ett lätt navelskådande nummer med anledning av tidskriftens 25-årsjubileum. Det vill säga, att det lätt kunde ha blivit navelskådande, men det som jag direkt sugs in i är just avdelningen där den nuvarande redaktionen blickar tillbaka. Men också en intervju med nuvarande chefdesigner Andreas Töpfer, med det kaxiga epitetet ”visuell essayist” på sitt visitkort. Numret innehåller också en av hans visuella essäer, framtagen tillsammans med Sigurd Tenningen. Töpfer föddes i DDR, och med hjälp av bland annat google translate tar han fram lekfulla och finurliga illustrationer till artiklarna, och kanske språkförbistringen är just det som tar fram den där nödvändiga distansen eller odygdigheten som präglar hans bilder.
I numret skriver också Susanne Christensen om tysta kvinnor från 1800-talet, liksom om Camilla Colletts empati med djur, en ambitiös genomgång av Timothy Garton Ash – just ambition är väl det ord som bäst karakteriserar Vagant: här verkar idéerna inte sina, och det finns också en tilltro till både stoff och utrymme, till läsarens intelligens liksom till läsarens tålamod.

Det som också kan sägas känneteckna tidskriften är att den är till lika delar verserad som den är uppkäftig – något som kanske bäst sammanfaller i att hur omslagsdesignen än har ändrats har tidskriftstiteln alltid varit handskriven; en konsekvent handling av effrontery, av motstånd mot det alltför städade, som hotar kreativitetens mest påhittiga uttryck. För som alla vet är motsatsen till ordning inte kaos, utan just kreativitet.

Och på tal om omslagsdesign är Joni Hyvönens essä om Sofi Oksanen (som kan läsas på tidskriftens hemsida) illustrerad med omslagen till hennes fyra böcker på finska, svenska, norska och danska. Där ser vi att medan Danmark i alla fyra fall kopierar de finska originalomslagen gör Sverige detsamma i tre av fallen. Norge har till alla fyra böckerna låtit förlaget skapa helt unika omslag. Det säger faktiskt ganska mycket om var i Skandinavien de innovativa idéerna finns.

2 kommentarer:

  1. Ser fram emot att läsa din recension av Granta

    SvaraRadera
  2. Står i JP idag. Jag kunde ha varit tydligare med varför ordet "arena" är så malplacerat, eller bara dumt ...

    SvaraRadera