att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 maj 2013

Jag är ett svärd. Stridsskrifter, diktöversättningar, okända dikter, minnesbilder, Edith Södergran

”Jag är ett svärd”. Så kan bara en poet säga. En poet av Edith Södergrans kaliber, hon som har nära till de kategoriska utsagorna: ”jag är en örn … jag fruktar ingenting … jag tror ej på människor … jag går på sol … jag är Orfeus … jag kan sjunga hur jag vill … jag står höjd över allt … jag är den döda vårens yngsta frö …”

Litteraturhistorien är full av förenklingar, klichéer som lever vidare i det mest onyanserade av riken – senast påtalat av Sara Danius i hennes formidabla bok Den blå tvålen, om realismen som enbart mimetisk, något handböckerna oförtröttligt reproducerar. Vi har mött dem också i påståendena att Strindberg var misogyn och ibland galen, att Moby Dick är en tråkig roman (men det sägs bara av den som aldrig läst den), och att Edith Södergran var ynklig och sjuk. Det är enkelt och lockande att bygga dessa krokar att hänga upp sina (van)föreställningar på.

Världen är i behov av ständiga revideringar, och det är förnämligt att ellerström nu ger ut Jag är ett svärd, en liten bok som samlar en del smått och gott från Södergran, sådant som inte fått plats i de mest lättåtkomliga samlingsvolymerna. Här finns tjugofyra dikter, en handfull aldrig tidigare tryckta, översättningar, och några polemiska texter.

Drygt halva boken är skriven av Södergran själv, följt av Hagar Olssons essä om den förlorade prosatexten ”Prinsessan Hyacintha”, samt modern Helenas minnesteckning (även den aldrig tidigare tryckt i sin helhet). Titeln är hämtad från ett brev till Hagar Olsson från 16 april 1920, drygt tre år innan poetens död.

Södergrans sjukdom överskuggar hennes genialitet. Det vill säga: att sjukdomen har blivit ett sätt att oskadliggöra hennes storhet, en storhet som gränsar till vansinnet. Men vilken storhet gör inte det? Emily Dickinson rör sig i liknande marker med sina dikter. Det båda gör är att skriva vansinnets skrift. Parallellt med försöken att förminska henne lyfte Ebba Witt-Brattström upp Södergran i en samtida europeisk kontext, gjorde henne till en portalfigur i modernismen, genom att visa hur hon skrev i medveten dialog med andra författare, och korrigerade i ett slag föreställningen om den isolerade sjuklingen (i sin bok Ediths jag). Korrigerade, för alla som bryr sig om att söka bortom handböckernas stereotypa förenklingsmani, vill säga.

Edith Södergran mytologiserar, gestaltar, ikläder sig olika roller, däribland prinsessrollen. Litteraturhistorien vimlar inte bara av klichéer som stänger in epoker och författarskap, utan också av förlorade manuskript. ”Prinsessan Hyacintha”, som Hagar Olsson skriver om, är en av de svåraste förlusterna.

Det finns en sagoton hos Södergran, en sagoton som är svår att bortse från: ett barnsligt drag, nästan infantilt – tills det vänder, i perspektivbyten, i en mognadens röstförstärkning. Ungefär som att jämföra en viss typ av självömkan, om den ska uppfattas som empatiskt ärlig (”jag mår dåligt och därför ser jag också att du mår dåligt”) eller som självupptaget cynisk (”jag mår dåligt och vill att du ska tycka synd om mig”). Södergrans poesi är aldrig cynisk. Stor konst är aldrig egoistisk, utan kan bara vara utåtriktad och osjälvisk, kan bara fungera som generöst givande, rentav slösande.

Det är vanskligt att lyda en närståendes omdöme, i synnerhet en förälders ord om sitt barn, och modern Helenas text är kanske mer rörande välvillig än rörligt välskriven. Men hon säger också något som sätter fingret på kärnan hos Edith Södergran, och jag tror att den som har läst dikterna förstår det här utlåtandet: ”Hon var uppstigen över människornas hån och förakt, men också över människors beundran, – icke över deras förståelse, den sökte hon och gladde sig deråt.”

När hittar hon denna sin röst? Kanske med dikten ”Hoppet”, som skrevs som sextonåring, och finns med här som ett gnistrande regn av insikt? Men även i den lilla volymen Vaxdukshäftet finns många dikter av tonåringen som pekar ut kommande teman, och som har den oefterhärmliga rösten. Finns den där som ett bidande?

I en av dikterna som förlaget uteslöt till debuten Dikter från 1916 finns för ovanlighetens skull rimmen med, och då är det kanske märkligt att det var förlaget och inte poeten själv som lyfte ut en så stark dikt som den här:
   Jag kan ej fånga värmen ur din röst,
   de ljuva orden fastna i mitt öra,
   jag har ett tomt ställe i mitt bröst –
   vad kan jag göra?
   Se jag är blek och lögnen gör mig trött,
   det gör mig ont att tala, se och höra,
   i blomsterlunden doftar sommaren sött,
   jag är ett träd, som stormen vill förgöra …

Den här rösten, oavsett när hon finner den, är en säregen blandning av det högstämda och det intima: en röst som är direkt och tvär, som rör sig på snedden. I några av dikterna finns inte heller någon distans – men det betyder inte att det enbart ska läsas självbiografiskt, eftersom Södergran så påfallande mytologiserar sig själv, som sagt var. En citerad passage ur ”Prinsessan Hyacintha” säger allt nödvändigt om hur hon ikläder sig rollen av poet: ”Ack diktare är jag, diktare måste jag vara och sorglöst måste jag stiga ned i min berättelse.” Och där gör hon sig själv till något annat: till prinsessa, till solvagabond, till Nietzsche-stalker, till, för att återvända till titeln, svärd.

Intressant nog jämför Södergran i denna prosatext skapandet med mörkerseende – ”Konstnären arbetar alltid i mörker” – ord som kan jämföras med Henry James berömda aforism ur novellen ”The Middle Years”, också en metalitterär text: ”We work in the dark – we do what we can – we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is the madness of art”. Södergran hade inte läst Henry James, men nog ser det ut som att de två skulle ha saker att säga varandra.

Som vanligt har Jonas Ellerström varit berömvärt flitig i kommentarsarbetet, med varsamma men behövliga upplysningar. Det som blir tydligt här är att Södergrans översättningar är klumpiga – något som kan härledas till originalens klumpighet, men det låter jag vara osagt. För när Södergran skriver dikter på svenska gör hon ju det på ett idiom som är trasigt: det är ett språk som inte är flytande. Däri ligger nog halva förklaringen till varför hon är den kanske mest framstående poeten på detta språk, vid sidan av Stagnelius och möjligen Ekelöf.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar