att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 mars 2013

I gränslandet. Nya perspektiv på film och modernism, [red] Daniel Brodén & Kristoffer Noheden

För drygt tjugo år sedan hävdade filmaren Roy Andersson att filmen befinner sig på ”babystadiet”. Inget skulle göra mig gladare än om jag fick tillfälle att slå honom på fingrarna, och säga att nu minsann har filmen blivit vuxen – men nja! Snarare är väl filmen nu en pubertetsunge som knaprar popcorn och slurkar läsk och vill ha så dyra explosioner som möjligt och allra helst i 3D, en av de mest korkade nymodigheterna (som kändes dammigt både på 50-talet och 80-talet, när det senast försökte skapa sitt berättigande).

Roy Andersson är föremål för en av studierna i den spännande antologi som utges av Gidlunds förlag, boken I gränslandet. Nya perspektiv på film och modernism, där redaktörerna Daniel Brodén och Kristoffer Noheden samlar tio bidrag som verkligen försöker blåsa liv i en stelnad form (filmen). Noheden har med sitt surrealistförlag Sphinx åtminstone breddat vår bild av surrealistisk litteratur, genom att visa att ryktet om dess tråkighet är betydligt överdrivet … Kreativiteten i galenskapen, ja, ni vet –

Filmen må ha inletts med optimistiska anspråk för drygt hundra år sedan, men det är då en långlivad baby, som jag personligen tycker har fått allt svårare att hävda sig mot den (skön)litteratur som den implicit alltid mätt sig mot. Det vill säga: i början parasiterade filmen på romanen, medan romanen med eleganta åtbörder lät sig inspireras av filmens berättarteknik, och kom ut som suverän segrare. Filmen har minst sagt stagnerat – och därför ser jag Andessons ord från 1990 som profetiska: då var filmen en baby, och har förblivit en sådan.

De tio bidragen handlar i cirka hälften av fallen om skräckfilm, eller det som jag vill definiera som skräckfilm. Kanske lika bra med en definition här, för när jag säger att jag gillar skräckfilm avser jag exempelvis filmer som Campions Pianot, Weirs Picnic at Hanging Rock. Eller mindre kryptiskt: skräck är en fråga om atmosfär.

Därför finner vi här en essä om kannibalism i filmen – ytterst välfunnet, då vi inom kort har att se fram emot Eli Roths The Green Inferno (med popstjärnan Sky Ferreira i en av rollerna) om ungdomar som tas gisslan av kannibaler i Peru, en film döpt efter den fejkdokumentär som håller på att spelas in i den ryktbara Cannibal Holocaust (en av de gryniga VHS-favoriterna från 80-talet). Det är intressant att kannibalismen är ett tabu som filmen har accepterat – tänk 90-talsfilmer som När lammen tystnar och Alive (4 april börjar tv-serien Hannibal, om den unge Lecter, med Mads Mikkelsen i Anthony Hopkins paradroll), medan ett annat brännbart tabu, pedofili, svårligen låter sig fångas på film.

Går det inte att tillämpa det symboliska eller metaforiska rastret på pedofilen? Vampyren har blivit så mycket av metafor att han nu stelnat i kliché, och låter vi bara zombien härja tillräckligt länge (tio år brukar räcka), så sker detsamma inom kort. En av essäerna här handlar förstås om zombier. Mitt tips är att kannibalen då ersätter zombien: då med tydlig litterär koppling – kan hoppas – till Jonathan Swift och Nikanor Teratologen.

Enligt den här antologin gör de här filmerna motstånd mot moderniteten. Genom att vägra vara en del av den. Det kunde ta sig mindre extrema uttryck? Jo, fast filmen verkar nära kitschens domäner, och fattar man inte det har man inget där att göra.

Isabelle Adjani i Possession.

Det blir ändå en tämligen brokig samling, som omfattar konstfilm av Jan Håfström och Rut Hillarp. Rut, vars film De vita händerna jag inte haft möjlighet att se. Astrid Söderbergh Widding skriver om Håfström, Elisabeth Mansén om Hillarp – båda lika kunnigt. Noheden själv skriver om Possession, Andrzej Žulawskis djupt problematiska film (som med David Cronenbergs filmer, att man kan tycka både att de är konstnärliga och samtidigt banala).

Problematiskt hos Noheden är både åsikten att kameraarbetet i Pasolinis Saló skapar distans – det går att hävda motsatsen, att det som åstadkoms är en dokumentär blick som höjer filmens kontakt med mimesis – och argumentet att romantikern saknar något att vända tillbaka till, vilket ter sig som en för schematisk generalisering. Ändå är det en oerhört givande analys, som får mig att direkt ångra att jag dumpade min VHS av filmen på en soptipp i Umeå.

Manséns essä om Hillarp betonar dess taktila inslag. Hon skriver fint om händernas betydelse för att skapa både åtrå och trygghet. Även om essän behandlar filmen blir Hillarps dikter också utsatt för en läsning, och av ett något ovanligt slag, med konkordansen till hjälp, för att markera och betona hur kroppsliga hennes dikter är.
Dario Argentos Tenebrae.

Dario Argento är föremålet för Anne Bachmanns inkännande läsning. Argento var nog på väg att nå ett större erkännande för några år sedan, men filmens kanon verkar ha svårt att släppa in honom. Trist, då hans stiliserade och vackra skräckfilmer borde vara ännu mer stilbildande än de redan är. Han rör sig i gränsområdet mellan ironi och pekoral. Som avslutning skriver Maaret Koskinen, som vanligt balanserat, om de olika versionerna av Stieg Larssons Millennium-serie.

Ja, nog är det en brokig samling. Men som sagt, eftersom det mesta handlar om det jag benämner skräckfilm är jag nöjd: annars tenderar filmteori att bli mer än lovligt teoretisk – möjligen för att kompensera ett inbillat eller verkligt mindervärdeskomplex inför litteraturen. Det här är dock desto klarare utfört, och med den typ av insikter som man direkt upplever som hämtade ur en äkta inlevelse mer än rutinmässigt beställningsarbete.

2 kommentarer:

  1. Om annat: bytt bakgrundsbild? - visst är det blake?
    Jag tycker ofta att hans målningar är lätt skrämmande. Människorna som finns med ser ut som om de vore ihoppusslade av delar från andra. Som människokollage. Detaljerna är nämligen välgjorda - men resultatet, helheten, är obehaglig. Får mig att tänka på uncanny valley. http://en.wikipedia.org/wiki/Uncanny_valley

    SvaraRadera
  2. Jo, det är Blake: hans målningar får en annan resonansbotten när man läser hans poesi, hans uppfattning om rörelse och energi, och man ser hur han illustrerar sitt tänkande i bild. Sen är det en smaksak: det kan vara uncanny, men jämför gärna med Fuseli, som verkade i samma miljöer som Blake - http://www.english.emory.edu/classes/Shakespeare_Illustrated/Fuseli.Ariel.html

    SvaraRadera