att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 mars 2013

Mandarinerna, Simone de Beauvoir


Den epokgörande feministiska skriften Det andra könet är nog Simone de Beauvoirs mest kända verk. Som romanförfattare är hon lika skarpsinnig, lika analytisk – men också underhållande, för den som vågar kasta nycklarna under läsningen.

Simone de Beauvoir ville inte att hennes roman Mandarinerna skulle kallas nyckelroman, och nog förminskas skeendet om vi ersätter romanens Anne med henne själv, Robert med Sartre, Henri med Camus, och så vidare. Det är betydligt mer intressant att se hennes roman mer som en kamp mellan det dokumentära och fiktionen än en gissningslek: gick det till så?

Förvisso handlar det om en protagonist – Anne Dubreuilh – som är psykoanalytiker och uppvisar en del likheter med författaren – men det är inte nödvändigt att läsa självbiografiskt för att ha behållning av hennes inre monologer, hennes utveckling som individ och hennes kamp mot en annalkande ålderdom. Beauvoir var 46 när hon skrev sin roman.

Eller för den delen handlar det också om bataljer med (den påhittade) tonårsdottern, ett suveränt porträtt av den ifrågasättande, hon som öppet kritiserar moderns livsval. Då blir det här en skarp och okonventionell skildring av moderskap, med barnet som efter att ha döpts i intellektuella samtal och allvarliga böcker givetvis gör revolt.

Romanen upprätthåller ett spänningsfält mellan beroende och oberoende, och diskuterar allvarligt men med lätt hand hur vi ska leva ett fritt liv. En angelägen diskussion kring hur man ska kombinera att skriva med att leva hinns också med, aktualiserat av det andra världskrig som håller på att avslutas när romanen inleds.

Eftersom det är fiktion behåller berättelsen sitt försprång – det vill säga, att den bevarar den djupare psykologiska sanningen (den som med högburet huvud kan ignorera detaljerna och spekulationerna). Därför är det fascinerande på ett annat sätt än det voyeuristiska som kan vidlåda mer öppet självbiografiska rapporter från en verklighet.

Det frigörande med Beauovirs snillrika roman är också att den tar sig friheter, att den vägrar erkänna några begränsningar eller vad som är god ton. Hennes kärlekshistoria med Lewis Brogan överskrider verkligheten och lever inte därför att han i verkligheten var en känd amerikansk författare, utan i skönheten i hur Beauvoir jämför Annes sexuella uppvaknande med en kaxig liknelse med hur Jesus väckte Lasarus från de döda.

Mandarinerna skrevs 1954, gavs ut på svenska först 1992, och detta är en reprisering i Norstedts klassikerserie. I förordet kallar Anneli Jordahl den för en av 1900-talets bästa romaner, något som för en gångs skulle inte låter som en överdrift.

Låt inte volymen avskräcka! Tjocka böcker har blivit manliga författares privilegium, med talrika exempel från Thomas Mann, Karl-Ove Knausgård, Robert Musil, James Joyce (och tusen till). Den här långa böljande romanen är ren nöjesläsning, och den får mig att önska att jag fötts till kvinna, så att jag som tonåring hade fått ett legitimt alternativ till den manlige tonåringens obligatoriska tråkmånsar som Jack Kerouac, Ulf Lundell och Malcolm Lowry. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/3 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar