Att (typ) gilla schlagerfestivalen

Årets omgång av den svenska schlagerfestivalen avslutas på lördag. Det här är ett evenemang som jag inte gärna missar – detta trots att jag nog aldrig har hört en enda låt som jag har gillat eller lyssnat på frivilligt efter tävlingens slut. Nä, för det jag vill åt, det jag har ett osunt förhållande till, det är själva spektaklet. Allt som pågår runtomkring musiken.

Tyvärr saknar svenska språket en adekvat motsvarighet till engelskans ”guilty pleasure”. När jag berättar att jag slaviskt följer schlagerfestivalen möts jag av förvåning, och får veta att det verkligen inte är bra för mig att bry mig om något som är så betydelselöst. Men jag reviderar gärna föreställningen att jag endast läser obskyr litteratur, tittar på svartvit film och lyssnar på P1.

Om inte Yohio vinner på lördag emigrerar jag till Japan.

Dessutom är det just det betydelselösa som är poängen med schlagerfestivalen. Den franske filosofen Jean Baudrillard gjorde karriär på 80-talet med sin teori om simulacra, där han ifrågasatte verklighetsdefinitionen. Allra mest flagrant i sitt provokativa konstaterande att det amerikanska Kuwaitkriget 1991 aldrig ägt rum.

Baudrillard skulle ha älskat hur den svenska schlagerfestivalen utvecklats de senaste tio åren. Inte minst med tanke på det ökande intresset från media, där rapporteringen kring spektaklet saknar all rim och reson. Allt förmedlas med en glättighet och okritiskt förhållningssätt, för att vara behjälpliga i Christer Björkmans marknadsföring.

Liksom sagans råttfångare i Hamel lurade de stackars ovetande barnen har Björkman duperat media, genom att ha fått dess representanter exakt dit han vill. Ingen som vågar yppa något om det orimliga i den här tävlingsformen, att det här är något som har mist alla proportioner.

Det intressanta med schlagerfestivalen som fenomen är att den säger något om vår tid, i synnerhet bristen på motstånd. När den alternativa schlagerfestivalen anordnades 1975 var det i protest mot en kommersialiserad musikbransch, och under 90-talet var den här tävlingen verkligen på väg att ha spelat ut sin roll, som om Sverige kommit till besinning och insett att detta nog är ett jippo som kan undvaras.

Dock blåste Björkman helt på egen hand med sin förtrollade flöjt liv i tävlingen, med en överhängande risk att vi får dras med den till våra döddagar. För att återgå till Baudrillards idé om simulacra: världen är en chimär, där skenet har ersatt substansen. Därför ser jag de otaliga ballongerna som publiken så krampaktigt håller fast vid – nota bene, både vuxna och barn – som sinnebilden för det vettlösa med detta arrangemang. Och jag kan inte hjälpa att jag roas av det.

Enda sättet att uthärda något i grunden osmakligt, vulgärt och obscent, är ju att omfamna det. För poängen med Baudrillards idé är att det inte enbart är nöjesindustrin som har blivit ytligare. Den som raljerar över att musiktävlingar har ett obefintligt värde kan tänka på att det är en egenskap den delar med elitidrotten. Det är lika befängt att ha favoritlag som styr ditt personliga välbefinnande som att hålla på låtar i en musiktävling, bara aningen mer socialt accepterat.

Även politiken lider av brist på förankring i en reell verklighet, något som kan exemplifieras med alliansens jippobetonade möte i Maramö härförleden. Så jag ser schlagerfestivalen som en föraning om vårt framtida tjo och tjim-samhälle, att vi reduceras till ballongviftande hejaklack när vi ska ta ställning till de kommande icke-frågorna.

Framtida historiker kommer förmodligen att högtidshålla datumet 19 januari 2002. Den dagen utökades schlagerfestivalen från en final till fyra semifinaler och en andra chans. Det var också då som vi tog det första steget in i Baudrillards simulacra på riktigt.

(Även publicerad i Jönköpings-Posten 5/3 2013)