att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 mars 2013

Mars, Lotta Lotass



Lotta Lotass senare bokprojekt ser ut att vara resultatet av en obekvämlighet, där hon söker sig mot helt annorlunda uttryckssätt. Ett av dessa sätt handlar om en planerad trilogi som inleddes med den mystiska Sparta för tre år sedan, endast tryckt i 300 exemplar. Nu utkommer del två, den lika mystiskt skrivna Mars (del tre är planerad till nästa sommar, och ska heta Örnen).

Mars är ju namnet på både planeten och den romerska krigsguden, och det går att läsa denna Lotass senaste roman som att den anspelar på båda dessa konnotationer, där vi dels följer en grupp med antika attiraljer, som harnesk, rustning och lans, och dels tämligen sofistikerade instrument på upptäcktsfärd i ett gigantiskt landskap, vars proportioner bara kan anas. Till boken hör ett svartvit fotografi, där känslan signalerar (planeten) Mars, men intellektet invänder att det nog är klippiga berg(en).

Eller om titeln är en referens till idus martiae, dagen då Julius Caesar mördades: 15 mars, i dag således.

Men den typen av associationer gör en lätt snurrig, och som läsare behöver du inte virra till sakerna ännu mer. Det är också möjligt att läsa Mars som en fortsättning av Lotass tidigare böcker, som en skapelseberättelse, en grupp som tar sig fram i tidernas begynnelse, på en plats utan människor. Då kan det vara före eller efter en katastrof, där en enstaka referens till en utdöd stad sticker ut: annars är landskapet kalt och ödsligt, med stora berg, och en ännu större rymd för människan att mäta sin litenhet mot.

När Lotass var på väg att bli kritikergunstling med sina första böcker är det som att hon reagerade genom att välja en helt annan väg, där hon skickligt manövrerade sig bort från den samtida litterära diskursen. Hon valde en okänd riktning.

Och hennes böcker handlar om det okända, men samtidigt om arketypiska världar. Det är skrivet i en rörelse mot dunklet:
   ”Gestalterna rör sig som vitnade, borttonade skuggor vilkas silhuetter löses upp mot den skiftande fonden.
   Glasskivan tycks innesluta en hel, jämnlöpande rymd; en skenbar horisont där allt är lösgjort, allt är tyst och stilla.
   I periferin växer en bländande, vitkornig strålglans vilken snart utplånar allt i ett opakt, ljungande brus.”

Det tidlösa betonas, genom gruppens sammansättning, genom dess oklara uppgift, genom dess ålderdomliga instrument och mätmetoder. Världen ter sig skitig och nergången på känt postapokalyptiskt maner. Mars befinner sig i gränslandet mellan s/f och skräck, mellan filosofi och historia.

Individerna i gruppen blir pyttesmå krabater i en gigantisk värld, utelämnade åt de stora elementen. Och Lotass uppfinner en registrerande stil som aldrig ger någon glipa åt känslor, åt inlevelse. Det blir en torr och saklig rapport, från en expedition som verkar söka efter ett förlorat hav, efter vatten. Som på planeten Mars, förmodar man.

Sida efter sida över detta vidsträckta landskap, där gruppen erfar det som polarexpeditioner brukar förklara som en följd av att omges för länge av snö, att man alltid räknar in en extra medlem i gruppen: ”Jag räknar oss och finner gång på gång att vi är en för många.” En kuslig utsaga, på gränsen mellan inbillning och fakta, när sinnena sätts ur spel. Lagerlöf har skildrat detta fenomen när Hede vallar getter i de dalsländska skogarna i En herrgårdssägen, och T.S. Eliot beskriver något liknande i The Waste Land: ”Who is the third who walks always beside you? / When I count, there are only you and I together”.

Det är en oavbrutet fascinerande berättelse, styrd av en sällsam puls som driver den diskreta intrigen framåt, med en stil som är konskvent utförd. Samtidigt finns en uppenbar risk att den stelnar i sin egen konvention, att stilen går kitschens ärende: men den risken måste en författare ta, och då ser jag Lotass projekt i det ljuset, att det är ett vågspel, där också stilen speglar innehållet – det vill säga, att berättelsens vedermödor återges av språket, som också är besvärligt, en gestaltning av hur karaktärerna tampas med sina besvär.

Det är ett sätt att skriva som rensar bort allt oväsentligt krimskrams. Jag uppfattar boken som utpräglat visionär, och att den arbetar i en delvis liknande fåra som Cormac McCarthy gör, i en handfast riktning mot gränser. Nog finns det mål i gruppens färd, och liksom i Sparta når berättelsen sin upplösning, där läsaren tillåts gnugga ögonen för att skåda något som kanske inte förvånar, men ändå lyckas förändra premisserna för det som han nyss har läst.  

Mer och mer övertygas jag om att det är Lotta Lotass som utför det viktigaste arbetet som svensk prosaförfattare, att hon håller på att skriva sig bortom all samtida diskurs. Givetvis är risken då att hon förlorar all kontakt med denna samtid, att det bara uppfattas som apart och för konstigt för sitt eget bästa. Å andra sidan har jag sällan ställts inför litteratur som så tydligt markerar att den inte är skriven för att överleva sin egen tid, utan att den har mycket större anspråk än så. Så till alla som avfärdar det här som pretentiöst tjafs vill jag bara hälsa: kom tillbaks om 200 år!

12 kommentarer:

  1. Vad är meningen med att trycka en bok i 300 ex?

    För mig har Lotass hittills varit sinnebilden av meningslös experimentalism, "pretentiöst tjafs"som du säger. Nu skriver du en anmälan som är oerhört intressant och som får mig att tänka att jag kanske haft fullständigt fel. Den här boken "Mars" verkar vara något som jag verkligen skulle vilja läsa. Men hur skall det gå till om det bara finns 300 ex? Köpa den lär väl inte gå och att den skulle finnas på Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen till sommaren är väl föga troligt.

    Ingår det i konceptet på något sätt att boken skall vara svåråtkomlig? Eller är det en bedömning av den potentiellt intresserade läsekretsen? Men Lotass har ju laborerat med teknik tidigare så det borde väl ha gått ordna med "print on demand" eller något liknande.

    SvaraRadera
  2. Mm, intressant reflektion! Jag har för mig att hon satte siffran vid 300 eftersom det var så många läsare hon hade (av sina tidigare böcker). Det kan ju vara så också att själva ihärdigheten har något betvingande över sig - man kan jämföra med Knausgårds Min kamp, som jag är oerhört ambivalent inför - jag har bara läst del 1-2 samt del 6, och vet inte om det är mödan värt att läsa del 3-5. Men samtidigt: själva projektet i sig har något lockande över sig.

    Och med Lotass kan det också vara så, att det är ett pågående arbete vars konsekvenser vi nu bara kan ana - att framtiden kommer att skratta åt vårt generella avståndstagande. (Fast jag vill verkligen inte komma med några profetior här.)

    Nåja, boken kan nog beställas från hemsidan, www.idusmartiae.org, dvs e-postadressen info@idusmartiae.org

    SvaraRadera
  3. Tack för svar. Nu har jag mailat, vi får se om jag får svar.

    Att framtiden kommer att skratta åt oss tar jag för givet, i några fall gör väl redan samtiden så.

    SvaraRadera
  4. Ja, det gör nog redan samtiden!!!!
    ..." meninglös experimentalism! ..."stilen går kitschens ärende" ---???!!!
    Det Lotta Lotass gör är ju något helt nytt. Hon överskrider gränser; mellan prosa och lyrik , mellan litteratur och konst. Hon leker med det konceptuella; ställer sina dikter mot gamla funna" fotografier.( Hon deltog på en samlingsutställning "Gråzoner" på Tjörnedala, ÖSKGs Konsthall, på Österlen tillsammans med andra gränsöverskridande konstnärer.) Hon finner hela tiden på nya sätt att presentera sina texter på; helt nyskapade poetiska ord förbryllar först men ger genast ny mening.
    Lotass är en av samtidens viktigaste röst. De som varit långt framme har ju ofta kulturetablissemanget fnyst åt eller föraktat.

    SvaraRadera
  5. Pelle - coola ner dig ett ögonblick. Jag skriver ju att jag är beredd att eventuellt ompröva mina ståndpunkter och har redan köpt och betalt ett av de 300 exemplaren av "Mars."

    Det samtida skrattet avsåg jag riktat mot mig själv med gelikar och inte författarinnan.

    SvaraRadera
  6. Få författare som jag skriver om väcker lika starka reaktioner som Lotass: det säger något ... om något!

    SvaraRadera
  7. intressant recension. men vad skulle du säga är bokens mening? vad vill den säga? vad säger den? och varför?

    SvaraRadera
  8. "en skapelseberättelse, en grupp som tar sig fram i tidernas begynnelse, på en plats utan människor. Då kan det vara före eller efter en katastrof, där en enstaka referens till en utdöd stad sticker ut: annars är landskapet kalt och ödsligt, med stora berg, och en ännu större rymd för människan att mäta sin litenhet mot." Det där om att människan är liten, det som hon på något sätt inledde med Den vita jorden: en slags äventyrsberättelse, eller en inverterad sådan.

    SvaraRadera
  9. Magnus Pettersson Ängsal18 mars 2013 16:32

    "De som varit långt framme har ju ofta kulturetablissemanget fnyst åt eller föraktat."

    Nej, nej. Lika ofta är det precis tvärtom - detta som svar på Bernurs tal om "vårt generella avståndstagande". jag vet inte riktigt vad du syftar på där, men Lotta Lotass hör inte precis till dem som förhånas och hamnar i skymundan.

    SvaraRadera
  10. Ah - jag syftade på DN-manifestet som kom för nåt eller några år sedan, som raljerade över just Den vita jorden, och nog har det fällts en och annan mungipekommentar till. Åtminstone har jag hört det yttras, muntligt.

    Sen är det delvis en myt att det ALLTID är så att det som möter motstånd är det som överlever: det går ju att hitta åtskilliga ex på motsatsen, dvs verk som rönte uppskattningen redan när författaren var verksam.

    SvaraRadera
  11. Magnus Pettersson Ängsal19 mars 2013 08:18

    Manifestet, ja. Det å sin sida ådrog sig mer kritik än vad någonsin Lotta Lotass gjort. Hon tycks mig ändå inte vara något gott exempel på en framsynt författare som "samtiden" inte lyckats framhäva tillräckligt. Å andra sidan, det får historien utvisa. Det finns ju ingen lagbundenhet i hur ett verk tas emot av samtidens smakdomare eller vilka texter som överlever. Helt klart är att de "långt framme" ständigt måste peka på sin marginalisering för att motivera det radikala i vad de gör.

    SvaraRadera
  12. Nu har jag läst Lotass bok. Jag har skrivit en ganska lång resonerande text under:

    http://www.flarnfri.blogspot.se/2013/03/lotta-lotass-mars.html

    Jag är mycket positiv och liksom alla andra anmälare och recensenter (present company excepted...) utgår jag från att det bara är jag (av de 300) som verkligen har förstått vad det handlar om.

    Hoppas någon har tid att läsa.

    SvaraRadera