att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 mars 2013

Rymmets rymder, Georges Perec



En av förtjänsterna med att dagligen umgås med litteraturen att det tar udden av livets alla överraskande inslag: den som har läst tillräckligt mycket har då läst tillräckligt varierat för att ingenting längre kan förvåna. Det får mig att tänka på advokaten i en av Joyce Carol Oates noveller, hon som på frågan om hon aldrig blev förvånad över all djävulskap människan han hitta på: ”Surprised? No, shocked, of course, but never surprised.”

Georges Perec är en typ av författare som du nog inte ska umgås med om du inte har gjort dig bekant med litteraturens förutsättningar, om du inte redan vet eller åtminstone anar att här har du att göra med något som rör sig i oväntade ellipser, och som testar och utmanar fantasins gränser.

Rummets rymder, som nu för första gången kommer ut på svenska (tack Fredrik Rönnbäck, tack Modernista), är en slags bok som givetvis inte kan refereras eller återges, bara upplevas: det är ingen roman, utan mer av en samling som imiterar olika texttyper, där vi får veta att vår föreställning om rummet är begränsad – men också det vi inbillar oss veta om rymden. Rummet rymmer, rymden rymmer.

En uppgift hos författaren kan vara att få marken att rämna. I den här boken rör sig berättarperspektivet utåt, från det rummets ursprung – sängen, mot sovrummet, mot lägenheten, mot huset, mot gatan, mot kvarteret, mot allt det vidare, typ som när du var barn (eller en vuxen Carl Bildt) och skrev ut hus, gata, stadsdel, stad, kommun, län, land, etc.

Rumssymboliken är flitigt utnyttjad i litteraturen. En novell av Jeanette Winterson har en av litteraturens mest suggestiva och ominösa inledningar: ”This morning I noticed there was one room missing.” Och Virginia Woolfs egna rum är förstås obligatorisk – dock saknar jag detta, kan tilläggas, det vill säga en dörr till det krypin där detta och allt annat skrivs, möjligen alltför medveten om hur hårt åtgånga Pär Lagerkvist och Joseph Conrad blivit av sina barn för att deras fäder endast yttrade ordet ”tystnad” till dem från sin stängda dörr.

Perecs fantasi är lekfull, och har obegränsade resurser, och han kan verkligen få det att svindla för läsarens ögon. Han blandar piggt banaliteterna med allvaret, i en slags absurd realism. Det knasiga förstärks av intrycket att det känns nerplitad av en städad pedant, en gäst i verkligheten som blivit tilldelad notarietjänsten i en ostädad fantasis vrå.

I balansen mellan självmedvetenheten och svamlet befinner sig boken, och finner en frigörande kraft i den dynamiken. Perec speglar sig i Borges speglar, utan att tappa bort sin egenart, och då blir resultatet en förströelse med potential att behålla sin effekt av något som på djupet kan förändra. Borges, ja – men genom finurliga citat från Italo Calvino och Laurence Sterne (ej Lawrence, som det missprydande står i boken) får vi ytterligare nycklar till Perecs hemhörighet bland litteraturens fantasifullaste upptågsmakare.

Att läsa Perec kan av erfarenhet vara lika charmigt som det är besvärligt, lika förtjusande som det är påfrestande. Även här, där saker ställs över ända. Men allra mest tjusas jag av påhitten kring rummets upprymda rymder … Modernista har gjort och fortsätter att göra mycket för att vidga vår bild av kanon – den här boken av Perec är rätt lik den Kronoper & famer av Julio Cortázar som förlaget gav ut häromåret. Det vore rimligt att hoppas att svenska aspirerande författare lät sig gnuggas av en gnutta av all den dråplighet som droppar ut ur dessa stiliga böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar