One Aladdin Two Lamps, Jeanette Winterson, Jonathan Cape

 

I sagosamlingen Tusen och en natt (Alf lailah wah lailah) kommer Scheherazade (Sharzad) på ett knep för att undvika att mördas av sin man som nyligen gift sig med henne – hon uppfinner cliffhangern, och avslutar varje sen kväll med att lämna huvudpersonens öde öppet. Storyn kan bara fortsätta nästa dag. Mången dramaturg och romanförfattare står sedan dess i skuld till henne.

Jeanette Wintersons senaste bok, One Aladdin Two Lamps är en kärleksförklaring till sagan, till myten, till berättandet, till språket, till fantasin. Det känns som att det varit en tidsfråga innan hon skulle skriva den – och på sätt och vis är det en bok som det också känns som att hon redan har skrivit. På ett nästan lite för tillrättalagt sätt vill den vara både roman, essä, självbiografi och agiterande text. Sådana verk – de som vill greppa om för mycket – blir lätt halvmesyrer.

”I’m telling you stories. Trust me”, lyder bokens motto, från Wintersons tidiga roman Passionen. Detta återbruk återkommer ett par gånger i boken, till exempel det storslagna ”What you risk reveals what you value”. Det gjordes tidigt klart vad Winterson skulle utföra som författare. Debuten Det finns annan frukt än apelsiner nämns, och dess ramberättelse upprepas lite här och där, med sina bekanta figurer – Mrs Winterson – och bekanta teman – queerhet och motstånd mot det som försöker kedja fast individens autonomi. Hon är långt ifrån någon dogmatiker. Men hon är ofta kategorisk i sina utsagor.

Att lita på det påhittade är en fungerande paradox för Wintersons skrivande. I den här boken vrider och vänder hon på förutsättningarna för hur en berättelse kan och ska se ut. Genom att skriva går det att ta makten över sin berättelse, och det är förstås en vacker tanke att vi inte måste definieras av och begränsas av våra villkor och omständigheter. Hon är ofta bitsk och slagfärdig, och nästan alltid träffsäker: ”We have learned to manage the forces of Nature, but we cannot manage ourselves.” Hennes bild av sociala medier är också fyndig, i sin liknelse med Eagles-låten ”Hotel California”: ”You can check out any time you like, but you can never leave”. Hon skriver vackert om allt från Jane Eyre till Taylor Swift.

Hon har alltid varit förtjust i korta, sentensliknande formuleringar. Så det är en underhållande bok att läsa. I stycken liknar det en aningen mer intelligent och belevad stand up-rutin. Men som sagt, det är också en bok som går i lite väl upptrampade fotspår, som om Winterson tyvärr håller på att utveckla sin autopilot. Det är möjligen ironiskt, då hon på senare tid skrivit så mycket om hur AI kväser det konstnärliga skapandet, och att algoritmerna tillåts styra över konsten: ”Every act of evil is an imitation. Every creative moment is an invention.”

Annars uppskattar jag hur hon med hårda fakta visar behovet av feminism, tolerans och mångfald. Hon visar också hur Tusen och en natt bildar ett imperativ mot västerlandets entydiga bild av hjälten, som en outsider som på eget bevåg löser egna och andras problem. Det finns ett alternativ, som heter samarbete och gemenskap. Det är en bra notering inför framtida samhällsbyggen, att det är i mötet med andra som vi växer och blir mer fullbordade som människor. Det är svårt att inte heller hålla med när hon pläderar för en mer rättvis ekonomisk fördelning.

Samtidigt förenklar Winterson och blir för schematisk när hon gör sin omvärldsbeskrivning. Fast nog har hon också bra saker att säga om till exempel läsning, när hon påstår att det vi söker inte i första hand är saker som händer i boken, utan att vi vill att det ska hända saker i oss. Hon citerar Ted Hughes diktat om poesi, att den finns till för att väcka vår själ. Det är vackert, och jag undrar varför Winterson själv aldrig skrivit poesi. I hennes verkförteckning – hittills 27 böcker – finns romaner, noveller, barnböcker, essäer, memoarer, samarbeten, serieböcker, men fortfarande ingen diktsamling.

Hon gör ett uppseendeväckande inlägg om cancel-kulturen, och visar med ett enkelt exempel det absurda i att förvägra oss själva stor konst för att vi inte vågar beröra ovälkomna värderingar. Hennes argument lyder: om du ska gifta dig med konstnären eller bli god vän med hen, då är det förstås viktigt att du inte släpper in någon som har en tvivelaktig eller avskyvärd moral. Något som kan förvåna är att hon visar förtjusning inför romanen Flyga drake, och kallar det för en av vår tids stora romaner.  

Wintersons folkbildande uppsåt är tydligt. Ibland blir det ett brandtal för fiktionens förtjänster, och sådana kan vi inte få för många av. Eller? Kanske det behövs andra åtgärder nu om vi vill ha en omvärdering av vilka värden som gäller, nu när marknaden tillåtits styra en längre tid, och kulturen fått en alltmer undanskymd funktion. Det kan inte undvikas att jag får intrycket att Winterson predikar för de som redan står på hennes sida. Hur ska då hennes budskap nå de som verkligen behöver läsa henne?