Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

25 mars 2024

Provins 1/2024; Balder Nr 1 2024

 


Provins byter skepnad till årets första nummer (1/2024), som har språk som tema och mer uttalat den tvåspråkighet (för att inte säga mångspråkighet) som allt mer blivit vår delade erfarenhet. Omslagets versala ”P” ska inte stå för ”periferi” (Norrland utgör 59,6% av Sveriges yta, upplyser redaktören Elin Persson). Det som gläder mig allra mest är att se två av debutanterna från årets upplaga av Borås Tidnings debutantpris, Sanna Samuelsson med språk-krångliga dikter om och Lida Starodubtseva med en essä om tvåspråkigheten.

 

Samuelssons frustrerande dikter med fokus på orättvisor skapar oro av det fruktbara slaget, och Starodubtsevas essä ”Bilingv” diskuterar tvåspråkigheten och avlivar en del myter, så som kan göras för den som ser på ett språk – svenskan – utifrån. Exempel: varför säger vi att vi erövrar ett språk när vi lär oss det, för är det inte mer frågan om att språket erövrar oss? Hon gör också en hisnande jämförelse mellan spädbarnets sömnbehov och den som håller på att tillägna sig ett nytt språk – något som var och en upptäcker när man under en längre tid försökt formulera sig sammanhängande, vettigt och fyndigt på det som inte är ens modersmål, hur ofantligt trött man blir av det.

 

Debutanten Rebecka Peterson skriver om sina rötter i finska Tornedalen, och om språk som något mer än kunskap – en instinkt: ”Kanske finns en särskild kraft i det som inte finns kvar.” Inte kunde jag ha anat att numret också skulle ge en helt ny erfarenhet, för det innehåller också ett fint block med fyra poeters dikter och essäer från Mongoliet, som fyra svenska poeter översatt från engelskan. Flera av dikterna är starka, kanske i synnerhet Multsan Uyansukh. Här i Jenny Tunedals översättning:

 

Drick från denna bägare, du får evigt liv.

Vattnet är gjort av helvetets plågor,

det kommer att ta dig till himlen.

Jag ska störta i helvetet.

Blunda! Drick sedan, bara en liten klunk!

Glöm denna förtappade värld! Fly från helvetet att vara vid liv!
Andas inte! Öppna inte dina ögon …

Du ska vakna långt bort.

Du ska vakna i himlen.

 

Poesi i all ära, men vill du läsa också om katter och Sara Lidman, då är Balders nya nummer (Nr 1 2024) något för dig. Temat är ”skrivande liv”, och då inryms Kerstin Wixes kargt ömsinta minnen av Lidman, och nog framträder Lidman också i intervjuerna med Elisabeth Rynell och Birgitta Holm. Det här ger numret en viss norrländsk touch, för den som inte fick nog med allt norrländskt i Provins-numret. Wixe berättar om Lidmans scenskräck, Rynell om Lidmans generositet när hennes man dog, och Holm berättar om det frigörande i mötet med Lidman: ”Sara Lidman förflyttade min uppmärksamhet mot människors vidunderlighet. Hennes intresse och begär efter människor var smittsamt.”

 

Ja, texten om Holm är i sig smittsam – mycket tror jag beror på Anna Sjöstrands fina förmåga att fånga det finstilta hos människan och kritikern Holm, hon som yttrar så kloka saker om hur skrivandet kan rädda en från eländet. Sjöstrands karakterisering går inte heller av för hackor: ”I den egna texten är Birgitta Holm vördnadsfull. Inte alltid mot ursprungsmaterialet, det får tåla sin undersökning; men alltid mot sin läsare.”

 

Jag påminns att den som skrivit den bästa texten om Joseph Conrads Mörkrets hjärta inte är Olof Lagercrantz (är inte hans bok om romanen överskattad?), utan just Birgitta Holm, i essän ”Hjärta av mörker”, från ett 80-talsnummer av BLM (hon drar bland annat en hisnande parallell till myten om Orfeus och Eurydike). Varför är Holm en så suverän kritiker, så associativ, så lekfull, och så följsam? Kanske för att hon dansar: hon berättar att hon tar med sig från dansen till läsningen egenskapen att vara en följare.

 

I numret läser jag också ett fint porträtt av den för mig okända Marie Olskims Lust, som utöver att vara långtradarchaufför också är skådespelare, skulptör, fotograf och poet. Hennes skulpturer – hon formligen älskar rost! – är sublima på ett självklart sätt. Att efter så nyligen ha läst Ingela Strandbergs senaste bok När jag var snö få se ett av hennes foton av katten Caesar, som är en så viktig figur i den diktsamlingen, är en ynnest av sällan skådat slag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar