För hundra år sedan var Iris Tree en IT-girl, vilket förstås var passande för någon med sådana initialer. Modell, musa, skådespelare, poet. Hon tillhörde Bloomsburykretsens utkanter och omnämns inte med ett ord vare sig i biografier om Virginia Woolf eller i böcker som behandlar Bloomsburykretsen i stort. Ändå målades hennes porträtt av centrala figurer som Vanessa Bell, Duncan Grant och Roger Fry. Hon spelade på den så kallade ålderns höst också en excentrisk poet i Fellinis film La dolce vita.
Den som velat läsa hennes dikter på svenska har fått leta förgäves, men nu utkommer David Pagmars översättningar av en handfull dikter från debutsamlingen Poems, som utkom 1919. Boken – häftet – Gator innehåller en lite längre titeldikt, och ett par korta dikter utöver den, och utgör mer ett smakprov än en hel anrättning. Det är ju en ung poet som skriver – i ålder befinner hon sig mittemellan Karin Boye och Edith Södergran när de debuterade (23 år). Det går att hitta något av Södergrans vilt expressiva uttryckssätt, likväl som hos en annan yngling, den något senare Henry Parland.
Hos Tree – säg en poet med ett lämpligare efternamn? – tar sig tidsandan in i dikterna på ett indirekt sätt, genom vaga antydningar om första världskrigets effekt på stadsbilden i London. Åtminstone ser jag det som en tänkbar förklaring till hennes bildspråk, präglat av våldsamma åtbörder och katastroftänkande. Det är en ung, brådmogen poesi, med all dess charm och alla dess brister. Till det charmiga hör ett kaxigt och nonchalant tilltal, och till bristerna hör väl en viss brist på känsla för den metaforiska hammaren har slagit in spikarna tillräckligt långt (med andra ord: en mer driven poet hade lärt sig att inte stapla metaforer så här vingligt).
Nog är Trees upplevelser av världen fortfarande moderna. Från titeldikten är det en ganska rak väg till senare tiders urbana vilsenhet, manifesterad hos poeter som Michael Strunge och Bruno K. Öijer:
Jag är jägaren i stadsdjungel
studerar alla hennes dolda mysterier.
Jag känner henne väl,
de klagande motorvägarna,
de skorstensstökiga taken
där månen försiktigt går
som en herrelös spektralkatt
Metaforerna blir ibland lite väl dristiga, kan tyckas, men det är å andra sidan en eftergift åt tidsandan. Det kan också vara värt att påminna sig om att Tree skriver sina dikter ett par år innan T.S. Eliot med Det öde landet skulle revolutionera poesin – inte för att hon skriver lika omstörtande, men ändå tycker jag att det finns något här, något som gör dem relevanta även för en svensk poesiläsare drygt hundra år senare. Det finns i hennes frihetssökande och vildvuxna metaforer något utopiskt som går att koppla ihop med Paul Andersson, främst hans säregna ”Elegi över en förlorad sommar”, som ju också den är lika mycket mästerverk som pekoral.
Kanske bara den som är ung kan kosta på sig att vara så här uppgiven och desillusionerad. Då kan en och annan överlastad metafor förlåtas: ”Vissa vägar verkar branta som berg, ve och fasa / med sina råa tempel byggda för lustens lov, / hukande och leende mot en vedervärdig dröm”. För, som redan Hjalmar Söderberg visste är det för djävligt att vara ung, och därför skönt att bli gammal. Dikterna uttrycker en förtvivlan med sin källa från någon som redan upplevt för mycket.
Dikterna inventerar den vilsne flanören i stadens labyrinter. En av krigsdikterna ger också ett oförglömligt intryck, och kanske i synnerhet när den anländer till vår tid där vi inte längre talar i hypotetiska termer om kriget kommer, utan ställer oss i beredskap för när det kommer. Tree skildrar det känslolösa dödandets konsekvenser i dikten ”Rök”, som efter sin majestätiska inledning – ”Nu är kvällen doppad till knäna i blod” – fortgår:
Döden står stadigt:
hans benhänder fyllda av röd förstörelse:
han står på flammande bålverk, vinkar högt
förfallets flagga. Alla hans ben är klädda
i ilskna rosor; alla hans svarta pelare
omslutna av askgrå vallmo, och på damm
reser han sin fasliga gyllene tron.
I förordet skriver Pagmar att Iris Tree är mest ihågkommen som poet, något som nog måste tolkas relativt. Det är kanske mer troligt att den som är kulturintresserad har sett henne porträtterad av Bell, Grant och Fry från Bloomsbury-konstnärerna, eller i en av Modiglianis kändaste nakenstudier, likväl som på klassiska fotografier tagna av Man Ray och Cecil Beaton. Hon ser också mycket levande ut i en grön kofta, målad av Augustus Johns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar