När Vladimir Nabokov dog fick hans fru Véra frågan hur det var att leva i hans skugga. Hon skakade på huvudet och invände: ”Jag levde i hans ljus!” Poeten Bruno K. Öijer har kastat en lång skugga över den stig som heter svensk poesi, och på den stigen har många epigoner vandrat. Hur gör en bror till Bruno K. Öijer? Skriver i andra genrer. Björn Öijer har på sitt samvete ett knippe romaner och en novellsamling, samt en klassisk handbok i journalistik.
Och nu råkade det bli så att samma år som brorsan utkommer med sin första diktsamling på tio år (höstens Växla Ringar Med Mörkret) utkommer Björn Öijer med sin första diktsamling. Stänk av glädje och sorg är en titel som håller vad den lovar: den fångar ögonblick av vardaglig glädje och existentiell sorg.
Upptakten är ominös: efter en prolog med idylliskt kärleksfull snöbollskastning mellan ett förälskat par korsfäster mannen sig själv vid tågrälsen. Långt senare ligger kvinnan vid dödsbädden. Det är en pappa och en mamma som skildras, och deras öden lägger sordin över boken redan efter ett par sidor, bildar två sorgens poler som sträcker sig över alla årtionden som ligger mellan händelserna.
Öijers metaforer är stillsamma och verserade. Han skildrar en värld som håller på att plockas ned, som slutat fungera. Onomatopoetiska ord lägger sig över händelserna, i ett skeende som liksom upptäcks i takt med att de skrivs fram. Det är en för poesin ovanlig metod, som ger det beskrivna särskild tyngd. Eller så här: Öijers dikter är deskriptiva, något som annars är en vansklig form att ta sig an. Men han vägrar låta det som erfarits stelna i nostalgi. Det som har hänt blir därmed också det som händer, och han skriver klarsynt att ”åldrandet har inga rödljus”.
Skogen besjälas med några enkla drag. Barndomens hårda värld kommer också till liv, i dikter som visar att vi bär med oss vårt förflutna som lådor bara nödtorftigt förseglade. Vi bär alla åldrar levande inom oss, en livshållning som eventuellt liknar Gunnar Ekelöfs. Bilderna upplöses i en visuell stil som avbildar och ibland gestaltar. Mest övertygad blir jag av dikter där allt inte skrivs ut, som i en dikt om en princip som
väntar på att jordfästas
eller smekas till liv
så att människor kan göra
vad de vill med den
Sista raden upprepas – också det en metod som fungerar, eftersom den anlitas så sällan. Så onekligen är det resultatet av hård gallring.
Dikterna företar en vandring genom uppväxten, över förälskelserna och uppbrotten, mot livets slutskede. Men mer än ångest över ett annalkande slut handlar dikterna från nutiden om att komma till ro och försoning. Det betyder inte att ilskan utraderas. En typisk situation utspelar sig i en dikt där fönster putsas med hjälp av tidningspapper (ett gammalt husmorsknep som troligen är på utdöende då dagstidningar blivit en bristvara), och en flik från tidningen singlar ned på golvet, någons dödsruna. Vem var det? Diktjaget spekulerar fritt, och dikten sammanställer det vardagliga med det högtidlig.
En lång lidandets litania över fjorton strofer ger eldunderstöd åt ilskan över sakernas tillstånd. Där rör sig frustrationen över allt elände som drabbat mänskligheten, från Bibeln över medeltiden och slaveriet och andra världskriget och nutida terrordåd och krig i Ukraina och Palestina. En av stroferna bryter av med sitt ovanliga perspektiv:
Jag lider med föräldrar och syskon
till unga artister
som inte orkar bära sina framgångar
utan tappar fotfästet på karriärens brospann
och faller faller faller faller faller
utan att deras stjärnglans falnar
Som helhet är det en lite ojämn bok, men topparna är högre än dalarna. Dikterna om åldrandet som avslutar boken är också starka i sin övertygelse om hur världen förändras omkring en. Men det är också en svår fråga: är det verkligen sant att världen förändras – är det inte mer du själv som är en annan? Öijers dikt läser jag som ett motstånd mot stagnationen som annars hotar människan, och jag vet ingen bättre bromsmedicin än poesin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.