Hur låter passionens lovsång? ”Högre än bomber”, enligt Elizabeth Smarts explosiva mästerverk Vid Grand Central Station där satt jag och grät (Ingegärd Martinells översättning). Den amerikanska poeten Maggie Millner skildrar denna högljudda lovsång i diktsamlingen Kupletter, som utkom förra året och nu har översatts av Yolanda Aurora Bohm Ramirez.
Liksom i Smarts roman från 1945 är passionen, den himlastormande förälskelsen, Millners tema. Diktjaget lever i en trygg heterosexuell relation, har aldrig dejtat kvinnor, men när hon träffar en kvinna sker en mer eller mindre omedelbar förändring. Hon gillar tjejer!
Det är i den andres blick vi blir till, lyder Millners formel för förälskelsen. De bondar över litteraturen – allra helst George Eliots Middlemarch, och i fortsättningen går hon i dialog med främst andra självframställare, som Jamaica Kincaid, Natalia Ginzburg, Adrienne Rich, Rachel Cusk, Audre Lorde, Louise Glück och Virginia Woolf – ingen ska betvivla att Millner har god litterär smak.
Det här blir i slutändan en självantändande men inte självförbrännande bok. Mer än något annat liknar den en lärobok i kärlek. Millner skriver pratigt – typiskt amerikanskt! – men narrativet saknar inte fokus. I fyra precisa avdelningar eller kapitel, namngivna med siffror som i en akademisk uppsats (1.1, 1.2, 1.3 och så vidare). Det liknar en dagboksrapport, där katalogiseringar visar hur en kropp upptäcks av den förälskade (för referenser, tänk John Donnes otaliga erotiska dikter). En annan egenhet är hur Millner också växlar mellan första persons perspektiv (”jag”) för att skriva i andra person (”du”).
Men det blir mer än en bok där ett kärlekspar upptäcker varandra. Lika mycket handlar det om att upptäcka sig själv, om att hitta sin identitet, sitt sanna jag. Och så visar Millner för det mesta hur det privata blir konst. Formen växlar mellan lyriska kortdikter och prosaavsnitt. Det blir inte splittat eller flyktigt, utan det hålls samman av en uppriktig dialogisk text om allt det ljuva och allt det bittra som tillhör kärleken.
Uppbrottet med mannen sker långsamt och inte utan fula stunder:
ansiktet i skam förvridet,
så jag tyglade mig själv. För honom var det hav,
tror jag: till fullo oframkomligt. Jag
såg det som en svindlande ravin
som kretsat oss i flera år och plötsligt skar mitt i.
Det blir också en berättelse som inte nöjer sig med att idealisera vare sig kärleken i sig eller föremålet för besattheten. Och eftersom det inte går att spoila en diktsamling kan jag lika gärna berätta hur det går, för det går inte bra alls, som berättaren blir varse en nyårsafton: ”när klockan slagit tolv, grep skräcken tag i mig akut, / jag kunde inte se på henne. Vi kommer inte hålla året ut.”
Vi som en tid följt den nordamerikanska hybridformen som odlats av bland andra Maggie Nelson, Chris Kraus, Claudia Rankine och Anne Carson blir kanske inte jätteförvånade över det skrivsätt Millner har valt. (Är originaltiteln Couplets rentav en anspelning på originaltiteln till den bok av Nelson som på svenska fick hetta Blått – Bluelets?) Vid en jämförelse med svenska förhållanden ter sig ändå den här boken som en anomali, i hur den överbryggar diktsamlingen med romanen.
Titelns kupletter syftar förstås på de tvåradringar som i den engelskspråkiga poesin hittas i till exempel Shakespeares sonetter, de två avslutande rimmade raderna. Hos Maggie Millner är rimmen nonchalant hanterade, och jag kan inte bestämma mig för om det är lyckat eller inte. När jag läser några av originalen i Couplets är rimmen oftast lika orena eller halva. Men ett halvrim behöver inte vara en halvmesyr: fråga Emily Dickinson, som jag absolut kan föreställa mig hade rimmat ”tenta” med ”Insta”, så som Millner gör.
Mestadels är det här en stark diktsamling, även om tonläget kunde ha varierats något mer. Det är lätt att förstå valet av översättare – Yolanda Aurora Bohm Ramirez debuterade för ett par år sedan med en inlevelsefull dikt med starka åtbörder – men resultatet är en stundtals slarvig behandling av originalet. Att läsningen störs av lite väl många korrfel är försmädligt, men värre är det att anglicismer lägger beslag på utrymmet lite här och där, att styggelser som glosan ”önsketänk” förekommer, att artiklar och prepositioner saknas, och att ofrivillig mångtydighet indikeras av rader som ”Att ha sex dagar utan bråk”.
Ändå har jag ganska stor behållning av den här rosaröda boken, som visar kärlekens många nyanser. När berättaren i diktberättelsen ska trösta sin flickvän märker hon att hon gör det med exakt de gester och det tonfall hennes pojkvän använde när han tröstade henne en gång i tiden. Det säger något om kärlekens märkliga styrkor och förmågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar