Verkfall, Karin Nilsson, Aska

 

Karin Nilsson från Sandviken ger ut sin andra diktsamling. Verkfall tar fasta på den homofon som uppstår i orden ”verk” och ”värk”. Så vill åtminstone jag se titeln dubbelexponerad, att den inom sig bär ordet ”värkfall”. Det är en sammanhållen diktsvit i sex delar som handlar om morbror John som nyligen dött.

 

Det är inget vanligt sorgearbete som Nilsson utför. I går skrev jag om en annan bok som nyligen utkommit på Aska, Jennie Spetz diktsamling om ett barn som dog vid förlossningen. Här rör sig Nilsson tålmodigt och med stor respekt mot en morbror vars liv verkar ha kretsat kring bandyn och travet, italiensk fotboll och franska cykeltävlingar. Det blir ett avsnitt av ”Här är ditt liv”, och det visar som sådant att de flesta av oss nog lever ganska oansenliga liv på ytan.

 

Boken kretsar kring kroppar och skog, fabriksarbete och vistelser i naturen, där man inväntar och sedan jagar en björn till döds. Här levs livet i skymundan från alla stora sensationer. Nilsson ägnar sig åt en konkretism som ibland inte riktigt tillåter dikten att lämna det privata planet. En del av bildspråket blir också sökt, med tveksamt sammanförda bildled (”skabrösa grävlingsberg”, ”en vertikalugns verkliga fall”).

 

Dikterna präglas av en konkretism som förhåller sig till sitt material på ett deskriptivt sätt. Det berättade ges en starkt geografisk förankring i det påtagliga. Ögonblicksbilderna av morbroderns liv kan förefalla omsätta ett torftigt liv, eller bara visa att även det som inte ser mycket ut för världen ändå innehåller det storartade och fantastiska. Sedan är det en annan sak att jag inte alltid vet vad jag ska ta mig till med dikternas uppställda bidrag till fördjupning i ämnet sorg, som när vi ställs inför döden:

 

Strukturerad avklädning

på parketten mosslik.

 

Konturlöshet

 

syntes det?

 

Livslinjerna

din mun

 

Att det var du.

 

Det finns något poröst över hur Nilsson sveper över och förbi den döda morbrodern. Jag betvivlar inte att här finns genuina känslor, och ett allvar som hade kunnat förvaltas. Men dikterna rör sig för makligt och gör inte rättvisa vare sig åt morbror John eller åt den poet som vill berätta om honom. Och så undrar jag om formen ställer sig i vägen, att det här är en berättelse som kunde ha berättats i prosans form.

 

Då framstår plötsligt föremålet i en mer konturskarp gestalt, denna John och hans vanliga liv.