Jag sjunger och bergen dansar, Irene Solà, översättning Ellinor Broman, Tranan

 

Så varför heter bergskedjan Pyrenéerna? Pyrene flydde från jätten Geryon som brände bergen där hon gömde sig, och Herakles gav henne en gravvård i form av bergskedjan. Så berättar den katalanske 1800-talspoeten Jacint Verdaguer, men den grekiska mytologin har en ännu våldsammare version, där Herakles våldtog Pyrene och att hon födde en orm, och dödades av vilddjur vid bergen. Herakles hittade henne och gav bergskedjan namnet Pyrenéerna efter henne.

 

I dessa trakter utspelar sig den katalanska författaren Irene Solàs roman Jag sjunger och bergen dansar. Det är en bok som i ett huj demonstrerar varför romanen är mänsklighetens bästa uppfinning: bättre än elden, hjulet och internet. Tänk bara vad en roman kan göra! Tänk så många skepnader den kan komma i!

 

Solà berättar om en familj som bor i bergsbyn. Det är pappan Domènec, som redan i första kapitlet träffas av blixten och dör på fläcken. Mamman Sió lämnas med två barn, Mia och Hilari, samt gammelfarfar Ton. Genom romanens många kapitel får vi följa dem, men också ett större antal bybor, men eftersom Solà visar förtröstan i romangenrens plasticitet är några andra av berättarna häxor, rådjur, hundar, regnmoln – och svampar. Själva naturen kommer till livs, mer bokstavligt än du kan ana, och resultatet är en svängig och alltid oförutsägbar roman.

 

I krönikans form berättas om platsen och dess öden. I botten ligger erfarenheten av det spanska inbördeskriget. Solà visar hur allt hör ihop, hur sorg och smärta vävs in i kontroverserna och krigen, och hur handlingar får oåterkalleliga konsekvenser som bildar årsringar som aldrig går att sudda ut. Våldsamma händelser ramas in av dråpliga återverkningar. Det blir en krönika om i första hand platsen, och i andra hand dess människor – och djur och andra gränsvarelser. Det finns en oanad potential i det förhållningssätt Solà har valt, som låter alla dessa annars så tysta entiteter också ges en egen röst.

 

Som underförstått villkor är naturen närvarande i allt som sker, inklusive sexualiteten. Domènec var nog inte Guds bästa barn, men Sió minns deras samlag med en ovanlig hetta, som låter naturen vara en självklar del av upplevelsen:

 

kroppen visste hur den skulle utnyttja stötarna, sluta ögonen och koncentrera sig och fånga njutningen när den kom, liten och lätt, som en vattendroppe som sipprar genom ett hål, och få droppen att växa, stöt efter stöt, och föra ner den i kanalen. […] jag höll mig fast vid honom som vid ett träd, som ett spädbarn klamrar sig fast vid sin mammas bröst.

 

Domènec var också poet, men inte en sådan som skriver. Nä, han var som Gösta Berling, en som levde poesin, var poet i sina handlingar och i sitt språk. Denna egenskap ärvs av sonen Hilari. Främst visar den sig i omsorgen mot naturen, en omsorg som vi annars nog har sett gå förlorad i jakt på profit och exploatering av naturens resurser. Här visas underförstått vad vi går miste om när vi lägger naturen under oss, den natur som vi i stället borde lära oss att leva i samklang med.

 

Det här blir uppenbart när Solà låter djur föra ordet, som i ett ovanligt realistiskt kapitel där Mias hund Lluna återger hur människans sexualitet uppfattas av någon med annan perception än det mänskliga. Det är snyggt och övertygande gjort, originellt utan att det blir sökt eller ansträngt. Där finns också Oriol, en man som blir skjuten rätt genom skallen och därpå noterar att han inte varit förälskad i Clara, som han levt tillsammans med: ”ibland blir jag som jag var förut. Andra gånger är det som om jag aldrig varit som jag var förut, som om allt runnit ut genom hålet i huvudet.” I en intervju berättar Solà att intentionen har varit att låta många perspektiv berätta historien, och det har hon onekligen lyckats utmärkt med.

 

Så fungerar Solás roman som både myt och historieskrivning, där glömska och nonchalans hotar att äta upp våra minnen om vi inte är mer varsamma med vad vi har att vårda. Irene Solà har ett språkligt driv som det är lätt att förälska sig i, och jag kan inte tänka mig annat än att Ellinor Bromans översättning är följsam, eftersom den svenska språkdräkten förefaller vara så konsekvent genomförd. Det här är en fantasifull, egensinnig och mycket läsvärd roman.