Enkel cellulosa, Åsa Maria Kraft, Bonniers

 

Poeten Åsa Maria Kraft har gett ut tolv diktsamlingar, och vi som har följt henne sedan debuten 1997 (4 Påhitt) har lärt känna en finurlig författare. Med sina senare böcker har hon rört sig kors och tvärs genom historien, medeltid och framtid, och även genom olika religiösa världar. När hon nu, efter den sedvanliga pausen på tre år, återkommer med en diktsamling heter den Enkel cellulosa. När du synar den gemena omslagsskriften noggrant upptäcker du hur en guldfärg tar ut två nya ord: ”en cell”.

 

Noggrannhet kännetecknar också Krafts skrivande. Hon rör sig mellan olika typer av materia: det döda (cellulosa) och det levande (cell). Men hon ifrågasätter också det binära tänkandet, likväl som hon mig veterligt var den första svenska författaren som använde hen som ett könsneutralt pronomen, i Självpornografi. Akt 1 (2012). Därför vänder hon på begreppen död och levande, och ser det levande i det döda – och vice versa, får man tänka sig, när hon skriver om träd, om årsringar, om att tälja figurer ur trästoffet.

 

Vi förs rätt in i medeltiden i tre separata avsnitt, som tidsmässigt läggs från 1500-talet ned till 1300-talet och 1100-talet, i tre etapper i den typ av tidsmaskin endast poeter äger tillträde till. Boken är också en vändbok, där den något kortare del II kallas ”Rester” och består av arbetsanteckningar och fotografier, samt en text från Sion kloster i England, som var hemvist för Birgittinorden under 1400- och 1500-talet.

 

Själva diktsamlingen består annars av dessa tre helgonberättelser, som i vidare mening berör kvinnor som täljer kvinnofigurer. Den närhet till religionen som finns immanent i poesin verkar locka poeter som Kraft – ett ytterligare exempel kan anföras i Marie Tonkin. De båda skriver om legender, ikonbilder, och madonnor. Kraft söker sig till en annan slags rytm än den brådstörtade och stressiga hon hamnade i tidigare: ”om rytmen nu vet jag att den inte är min och att den är långsammare. Jag vilar i den, tänker jag, men kanske är vilan utanför”.

 

Det där är en klargörande rytm som jag tidigare ofta stött på hos Kraft, men i den här boken ganska länge förgäves söker. Det kan bli onödigt tillkrånglat, onödigt abstrakt, onödigt abstrust. Den vördnad inför naturen som dikterna framalstrar lämnar mig förvånansvärt kallsinnig, med undantag för den emfatiska refrängen ”av skog är du, kommen / skog, ska du bli igen”.  

 

Dessa farhågor lättar när boken hittar sin långsamma puls, allra mest så i den andra delen, som behandlar ”Anna, när som själv hon är tre”, och årtalet 1344. Det råkar vara årtalet då heliga Birgittas make dog, och då hennes spartanska klosterliv infann sig. Men Birgitta är en förhållandevis osynlig karaktär i Krafts bok.

 

Det är uppenbart att vi har underskattat naturens betydelse, och ju mer jag läser i Krafts bok, desto tydligare blir hennes engagemang och desto viktigare blir hennes bedrift. Här finns en samverkan mellan natur och människa – mellan träd och individ – som är inspirerande och uppfordrande. Det finns något att återerövra här, i naturen och i skapandet, som betonas i täljandet av träfigurer som kvinnorna återkommer till i de olika avsnitten. I gemenskapen och i hantverket visar sig den här bokens usp, i själva aktsamheten inför det som är skapat.

 

Liksom dessa figurer täljs fram täljs en intrig fram i Krafts säregna narrativ, med destruktiva och skadliga krafter som visar sig i de fientliga ikonoklasterna. Att läsa boken påminner om det täljande arbetet. Att läsa innebär också att tälja fram figurer, och ibland är textmassan – trädet – stumt, men ibland får det en sällsam resonans, och då sjunger det om den här dikten, även om man kan få hugga sig fram till något som liknar förståelse:

 

i ett lodrätt

ljus

 

ett stjärn-

falls

 

andetag

 

Det får mig att undra: många avstår från att läsa poesi, kanske för att de inte vill känna sig dumma. Då skulle jag kanske inte genast rekommendera just den här diktsamlingen av Kraft (den får också mig att känna mig lite dum ibland). Men förståelse är ett lönlöst begrepp för den som läser poesi. Och det är som med mycket annat: hade jag gett upp efter dess första del hade jag gått miste om de belöningar som väntar i de två andra delarna. Där blir tonfallet tydligare och skarpare:

 

hennes ansikte

är därför utvändigt

och talet artikulerat

 

hon måste projicera

orden långt

 

ett röstarbete

 

Där och då blir Krafts dikt mer detta konkretiserade röstarbete, och boken får sitt speciella värde som en värdig fortsättning på ett mycket spännande poetiskt författarskap.