Det här är en unik bok, men så hör också förlaget Nirstedt/Litteratur till de unika inslagen i den svenska litteraturfloran. För fem år sedan lanserade förläggaren Gunnar Nirstedt sitt egna förlag, och dess utgivning på en bra bit över 100 böcker har onekligen utgjort en nödvändig injektion för en svältfödd svensk kultur. Nu firas det med en utgivning av de följebrev han haft för vana att bifoga recensionsexemplaren med. Breven från förläggaren samlar dessa brev i en behändig pocket.
Och vem har skrivit följebrevet till den, om inte Kristofer Andersson, operativ chef på förlagsgruppen som också huserar Modernista. Han lokaliserar förlagets målgrupp till ”connaissueren” (fransk stavning av konnässören), ”ett glassigt ord som betyder ungefär ’läskunnig’”. Jag ingår gärna i den målgruppen.
Här finns nästan alla breven (undantag för återutgivning och pocketar), och böckerna numreras prydligt enligt en fyrsiffrig skala, som låter oss ana att förlaget planerar att ge ut upp till 9 999 böcker. Med nuvarande utgivningstakt kan de hålla på i 400 år. Gärna för mig, så länge det fortsätter lika bra som de första fem åren har varit. För det är en truism att de så kallat mindre förlagen ofta gör det jobb de stora förlagen mer eller mindre medvetet har överlåtit (jag vet att Bonniers, Norstedts, Wahlström & Widstrand och Natur & Kultur också gör mycket bra).
Med det sagt tog Nirstedt uppenbarligen med sig Helena Österlund från Bonniers, eftersom han här avslöjar att han jobbade i flera år med hennes återkomst 2020 med Min sårbara kropp (förlagets andra bok). Hon har nu gett ut fyra fantastiska böcker på Nirstedt/Litteratur. Hon är både den typiska representanten för förlaget, och en klar anomali.
Den profil Nirstedt har gett förlaget är annars både uppenbar och svårfångad. Det vore allt för lätt att ge det benämningen ”kvalitet”. Jag är långt ifrån alltid ense med hans bedömningar när han ger olika böcker sina lovordande egenskaper. Gemensamt för utgivningen är väl annars att det är böcker som inte omedelbart har kommersiella kvaliteter. Och så domineras fältet av renodlad fiktion – det vill säga, att det uppenbart påhittade äger företräde framför den autofiktion som blivit så oerhört framträdande de senaste drygt tio åren. Och där finns alltså Helena Österlund med sina två självbiografiska böcker, som ändå lyckades skapa sitt helt egna rum i den annars så fyrkantiga autofiktionen, helt enkelt för att hon är så originell i sitt skrivande.
Tilltalet i Nirstedts brev är påfallande ofta polemiskt, men på ett ganska hänsynsfullt sätt. (Anderssons karakterisering av ”milt kolerisk herre” är träffande.) Med stolthet redovisas alla nomineringar och priser, och där finns Augustpriset, Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset, SR:s roman- och lyrikpris, samt Nordiska rådets litteraturpris. Om jag har glömt något pris här må jag vara förlåten – mängden är respektingivande, och det självförtroende det ger förlaget är befogat. Eftersom de också har Maria Stepanova i sin utgivning är det bara en tidsfråga innan Nobelpriset också kan läggas till listan. Om vi beaktar den återutgivning av dels poesibiblioteket och två angelägna Sven – Lindqvist och Delblanc – ger sig förlaget också in i den aktuella kanondebatten.
Med breven visar också att Nirstedt i första hand är en bra läsare, när han gör sina korta kategoriseringar av författarna och deras böcker, som han ofta presenterar med någon slags gästvänlig önskan: ”benägna läsekrets, ta det här på allvar”, ungefär. Det är ett anspråk som är både blygsamt och anbefallande. Hans ambition verkar vara att ge den svenska litteraturvärlden inte vad den vill ha, men vad den behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.