Verskonsten. En dialog i sju avsnitt, Jonas Ellerström & Isabella Nilsson, Litteraturbanken

 

Den oskattbara Litteraturbanken har som vintertema verskonst, och där finns bland annat godbitar som Alf Henrikssons Verskonstens ABC (1982) och Bengt Johan Törneblads Försök till ett svenskt critiskt real-lexikon i tre delar (1813). Men där finns också en nyskriven liten bok signerad radarparet Jonas Ellerström och Isabella Nilsson. Med Verskonsten. En dialog i sju avsnitt – verket kan läsas på hemsidan – erbjuder de ett spralligt och sprakande samtal om den svenska versens dåtid och nutid och eventuellt framtid.

 

De två har tidigare samarbetat i den lysande boken A som i Alice, om Lewis Carrolls värld, och den som hade ynnesten att lyssna till deras samtal i De Nios trånga monter på Bokmässan 2022 minns det säkerligen som det årets givna höjdpunkt. Den här skriften är delvis skriven i samtalsform, men vad som hela tiden står klart är att det är en lycklig kombination av kunskap och engagemang som har dikterat villkoren. Som Nilsson tidigt påpekar: vad vore Universum utan vers? Obegripligt – ”uni_um”.

 

Så där håvar hon in sina poänger, i den skarpt skurna linjen mellan trams och seriositet. Som när hon senare bestämmer varför vi gillar rim: ”Jo, för att världen är så smärtsamt orimlig i jämförelse!” Det är ett uppsluppet och jovialiskt samtal vi får ta del av, med vassa skärvor av allvar insydda i formuleringarna. De kompletterar varandra utmärkt, med Nilssons versala bråddjup och Ellerströms aningen mer verserade tonfall.

 

Kanske de har rätt i att vers och rim är på väg att återkomma. Å andra sidan har väl det sagts åtminstone sedan Lotta Olssons debut med Skuggor och speglingar för trettio år sedan. Då, på 90-talet, såg det lovande ut, då också Inger Christensens sonettkrans Fjärilsdalen översattes till svenska (1996). En del sonettkranser har förstås utkommit på svenska. Och så har vi förstås den flitigt rimmande Malte Persson. Både Olsson och Persson intervjuas i boken om sina erfarenheter av att skriva i bunden form.

 

Det hedrar Ellerström och Nilsson att de i sin historiska genomgång också betonar hur inflödet av översättningar har berikat vår litteratur. Vår svenskspråkiga poesi hade definitivt sett annorlunda ut om den inte hade vitaliserats av så mången god översättningsinsats av – för att bara nämna ett fåtal – Gunnar Ekelöf, Ingvar Björkeson, Britt G Hallqvist – men också förstås Malte Persson och Isabella Nilsson. Hallqvist nämns också i förbifarten här för sina barnbokssånger, där hon tillsammans med främst Lennart Hellsing förtjänar alla hyllningar för sin stora påverkan på både poeter och poesiläsare. Även en sådan sak som Ola Magnells ”Påtalåten” får ett lika välförtjänt hedersomnämnande för vad rimmen kan åstadkomma.

 

Men om någon brist med den här ”boken” ska framhållas är det väl att formatet inte riktigt tillåter någon fördjupning. Ofta hejdas diskussionen precis när det börjar bränna till, och jag hade gärna läst mer om den bundna versens trygghetsskapande egenskaper, eller att det finns fler likheter än skillnader mellan fri och bunden vers. Detta kan någon gång förvisso vara en fördel, att resonemangen ges en pregnans. Kvickt tar sig Ellerström och Nilsson genom de antika rapsodernas versfötter och trubadurernas rim, och exemplen susar förbi.

 

Ändå gör mig läsningen överlycklig. Det här får mig att återupptäcka hur det var när internet var nytt: så här skulle det bli i framtiden, trodde man (vi och jag) då. Det vill säga: det skulle vara gratis, det skulle vara fritt, det skulle vara lärorikt, det skulle vara intressant, det skulle vara spännande, och det skulle vara alldeles, alldeles underbart.