På svenska brukar Ivan Turgenjevs kortroman первая любовь heta Min första kärlek, men när
den nu översätts på nytt i Modernistas nyckfullt ambitiösa satsning på ryska klassiker får den titeln Första kärleken. Den är nyöversatt av Christoffer Mankell, som för ett par år sedan också översatte samme författares Fäder och söner.
Och det ryska 1800-talet är ungefär lika välfyllt med klassiska prosaförfattare som 1900-talet är urholkat på stora namn, om man bortser från att Tjechov, Tolstoj och Gorkij lyckades leva en bit in i 1900-talet. Jag är ledsen, men Solsjenitsyn är ett svagt kort om det ställs mot Gogol, Dostojevskij och Gontjarov, om det inte räckte med de tre nyss uppräknade. 
Här är det en sextonårig kille, Vladimir Petrovitj, som blir förälskad i en grannflicka som är fem år äldre. Men vad bryr sig kärleken om sådana hinder? Han är förstås medveten om att hon är out of his league, men återigen, kärleken sporras bara av dylikt. Det hör till den här romanens förtjänster att Turgenjev inte gör honom enbart till en driftkucku. Hon heter Zinaida Aleksandrovna Zasekina, Zinotjka kallad. Hon är snygg och lite elak (så som alla snygga är – i litteraturen). Just som jag får för mig att likna henne vid ett kattdjur som leker med sitt byte förekommer Turgenjev mig med att nämna just katten som leker med sin råtta. Killen trånar, och han omges av ett flertal rivaler – däribland den egna fadern, som trots att Zinaida verkar föredra ynglingen också ser ut att ha större lycka i sin uppvaktning. Vladimir, som Zinaida lite försmädligt kallar ömsom Woldemar och ömsom Volodja, pendlar mellan olycka och tillförsikt. Turgenjev har skrivit en ganska lättsam komedi – samtiden var inte nådig i sin kritik för att han avstod från att kommentera politiska frågor, något vi nog ska vara tacksamma för nu; dessutom saknas inte en indirekt kritik av följderna för den som förälskar sig för mycket i flärd och lyx. Följden blir en förhållandevis ljuv pärla, som trots ett ljust anslag inte väjer för mörka stråk. Vladimir lär sig både likheterna och skillnaderna mellan lidelse och lidande. Att det är Zinaida som har makten blir tydligt: ”I hela hennes väsen, så livfullt och vackert, fanns ett slags intagande blandning av listighet och lättsinne, tillgjordhet och enkelhet, stillhet och uppsluppenhet; över allt hon gjorde eller sa, över varje hennes rörelse vilade något subtilt och lätt förtjusande, i allt kunde man ana en särskild sorts lekfull kraft.” Vi ges också inblickar i salongsvanor för tiden, och de kan te sig ganska obegripliga nu. Så är det med det som kallas konvenans, att den är helt situationsbuden. Premissen för Turgenjevs berättelse är en muntlig sammankomst, där några gentlemän turas om att avlägga var sin historia. Det är en typisk 1800-talskonvention – romanen är från 1860 – som också nyttjades av vår svenske excentriker Carl Jonas Love Almquist i hans Törnrosens bok. Turgenjev lägger sig nära det självupplevda, med förbehållet att vi befinner oss i året 1833, då författaren enligt mina beräkningar var endast femton. Detta är en senkommen eftergift, visar Mankells efterord, att Turgenjev länge hade just femton år som protagonistens ålder, men ändrade för att åstadkomma större trovärdighet.
Till sist en liten brasklapp, som kan vara lika onödig som sådana plägar vara. Jag hann läsa halva boken innan det slog mig: är det passande att läsa en rysk författare i dessa tider? Jag skickade ut en försynt testballong på twitter: ”Läser rysk prosa”, och förväntade mig kanske någon sur kommentar och uppmaningar om cancellering. Här ska dock något mer än två saker hållas i huvudet samtidigt: 1) Putin är inte Ryssland; 2) Putin är Ryssland.
Men förutom en ynka lajk var det stiltje, och det ska nog tas som ett gott tecken. Med logiken
att all rysk kultur ska bannlysas p g a Putin vore det omöjligt att ta del av någon brittisk kultur
p g a den före detta sångaren i The Smiths.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.