Minns ni Mad Men? Klart ni inte gör, tv-serien som var hett stoff för drygt tio år sedan vars rykte sedan gick upp i rök men hann generera ett oproportionerligt stort antal artiklar om tv-serien som den nya romanen – som om följetongsförfattaren Charles Dickens inte hade existerat. Dickens, 1800-talsförfattaren till dåtidens Mad Men med tjugo säsonger romaner som om han levt idag skulle kallas för den nya tv-serien.
Vad har nu detta med Gunnar Nirstedts nya roman att göra? Nirstedt är känd som legendarisk förläggare med meriter från Bonniers, som för några år sedan startade det egna förlaget Nirstedt/Litteratur. Han gav ut sin första roman Valborgsmässoafton på Nytorps gärde 2020, som du kanske missade? I så fall kan du återhämta dig med hans nya roman: Elefantupproret i Skänninge år 1806 har inte bara året hittills bästa boktitel – den är också en uppfriskande skröna med stark verklighetsanknytning, så länge du erkänner att verkligheten gör sitt bästa för att övertrumfa fiktionen med sina överdrifter och orimligheter och kuriösa sammanträffanden.
Mad Men, då? Jo, om romanen ska överleva, något det finns viss anledning att betvivla (vissa dagar i veckan), måste den utföra något annat än tv-serien. Helt enkelt bete sig som något annat än den regelmässigt linjära serien, med sina sidointriger och bihandlingar och förmåga att ge begreppet konstgjord andning negativa konnotationer. Och här, i Nirstedts gränslösa roman, finns allt det som tv-serien saknar – och för den delen som också ljudboken saknar, den som verkar ha lierat sig hårt med tv-serien till format och innehåll. För här samsas essän med kollektivromanen, med historieskrivningen, med pikaresken, med det journalistiska reportaget, och så vidare.
Handlingen bygger på ett autentiskt fall. En fransman, Gautier, tar med sig sitt menageri på en Sverigeturné som landar i den olyckdrabbade orten Skänninge på östgötaslätten. Som största attraktion har han elefanten Tristram – den första som skådats i Sverige. Det blir massivt publikintresse, men också, som titeln spoilar, upplopp, på grund av de höga biljettpriserna.
Vad Nirstedt har gjort är att återskapa händelsen genom minutiösa genomgångar av olika dokument. Till sin hjälp har han svensk litteraturs två mest besynnerliga skriftställare från 1800-talet: Carl Jonas Love Almquist och Clas Livijn (tips: dennes Spader Dame är en sällsynt bra tokrolig svensk roman). Att påstå att Nirstedt lånat idiom från dessa gynnare vore en underdrift, men det är till romanens fördel, att den tillåts gå så långt in i det besynnerliga, excentriska, originella – utan att det blir sökt eller ansträngt.
Romanen är berättad i korta textstycken i tre delar, som skildrar upptakten, upploppet samt efterspelet. De korta texterna liknar protokoll, och får romanen att kantra över mot den typ av historieskrivningar Peter Englund ägnat sig åt. Men Nirstedt lyckas också servera några pikar mot några ömma punkter i vår historia, så som rasbiologin:
Såväl passioner som affekter är sjukdomar i människans inre, vilka står i vägen för förnuftet, och därmed för allt vi kallar civilisation. Befolkningens lägre skikt – liksom hottentotter, rödskinn och andra vilda folkslag – domineras ofrånkomligen av dessa sjukdomar, vilket förhindrar all utveckling mot ett högre mål. Blott genom behärskning, lugn och kylig beräkning kan de dygder uppammas som utmärker den ädlare människan i allmänhet och svensken i synnerhet.
Med sin debutroman, Valborgsboken, tog Nirstedt ut svängarna. Om han då var synbart influerad av Stig Dagerman (främst dennes Bröllopsbesvär), är stilen nu mer mångfacetterad, med hjälp av de olika lagren av text. Här blir det ännu mer experimentellt. Men också mänskligt, när vi med hjälp av snåriga dialekter, arkaiska imitationer och så vitt jag kan bedöma komplett autentiska dokument kommer nära figurerna, inte minst fransosen och de fördomar och rädslor hans framfart genererar hos de vidskepliga svenska bonnläpparna: Tänka sig! Han äter rå lök!
Det finns en inneboende munterhet i det här sättet att skriva, som i någon mån kan erinra om Malte Perssons lyckosamma flirt med samma tidsanda i Edelcrantz förbindelser från 2008. Att en författare haft roligt medan hen skrivit behöver inte betyda att läsaren delar denna lycka. Men jag blir ungefär lika uppmuntrad av Nirstedts bisarrerier som när jag läste Malte Perssons försök i genren. Den historiska romanen är förstås en bra täckmantel för den som vill uttala sig om nutiden, men om vi ska uppfatta de självgoda, trångsynta och snarstuckna 1800-talssvenskarna som samtida är det förstås upp till var och en som läsare att peka ut samtida förebilder.
Här aktiveras också ens polyglotta kunskaper när språket blir språken, och det är bara att tacka och ta emot en språkligt påhittig roman som ställer vissa krav på läsaren. Här finns både tyngd och lätthet, där Nirstedt balanserar det illmarigt vanvördiga med uppriktig nyfikenhet. Förvisso är det en skojfrisk roman, men den säger också saker om vidskepelse och fördomar som vi kan behöva höra nu, liksom en och annan gliring mot fake news, likväl som moderna företeelser som prokrastinering (belägg saknades inte på 1800-talet) och terrorbombning (belägg är mindre osäkra). Det skojfriska har också en liten dragning åt det vemodiga.
Genom att tänja på romanens gränser har vi här fått bevismaterial 1 a) i målet mot tv-serien som den nya romanen. Jag tror jag letar förgäves efter en svensk tv-serie som kan snärja mitt intresse lika geschwint som den här romanen gör. I kollagets form skapar Nirstedt något unikt, men också något som kämpar för sitt berättigande. Kolla här, säger den, vad romanen kan utföra, och vem är du att neka dig själv erfarenheten att ta del av den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar