Sluta skriva, Johan Jönson, Pamflett

I Stagnelius dikt ”Suckarnas mystèr” tecknas mänskolivets dilemma kring dikotomin mellan förmågan att begära och tvånget att försaka. Det kan tyckas föreligga en avgrund mellan 1800-talsromantikern och vår samtida Johan Jönson, men poesin känner inte till några gränser. I synnerhet inte den poesi Jönson skriver, kan tyckas. Om hans senaste bok Nollamorfa var gigantisk till formatet är hans nya en diminutiv pamflett, passande nog utgiven på Pamflett förlag.

 

Sluta skriva lyder titeln, överstruken, för tydlighetens skull. Tvånget att försaka är lika starkt hos Jönson som förmågan att begära, och nog adlar han till frihet detta tvång, likt Stagnelius råd formulerades. Men friheten kan i sig vara en begränsning, en hämsko – ett fängelse. Det är svårt att skriva, ännu svårare att sluta, något Jönson är medveten om:

 

221. Jag har slutat.

 

222. Jag har till och med slutat att sluta.

 

223. Jag är nu långt bortom att ens en gång ha slutat att sluta.

 

I 300 numrerade meningar varierar Jönson ett vanligt tema: ånger, skam och äckel kring det egna skrivandet. Därav slutet, ett slut som tecknas i storslagna propåer. ”Jag började skriva och sen var allt förlorat”, som det heter i nr 71. Upprepningen fungerar inom propaganda som förstärkning: de lögner som upprepas tillräckligt ofta blir till sist en sanning, som de själva förklarat förhållandet. Inom poesin kan upprepningen få motsatt effekt, att den tunnar ut och försvagar sitt innehåll. Jönson upprepar hur dålig han är.

 

Men har han fel? Han menar att hans liv varit värdelöst, eftersom han har ägnat det åt att skriva. Går det inte att applicera på vem som helst av oss? Också den som inte skriver har saker att ångra, saker vi sagt i minst lika hög utsträckning. Att ta tillbaka det en har sagt är inte heller någon enkel sak. Och det är en svår balansgång för den som söker den, att parera levandet med skrivandet. Det formuleras ömsint slitstarkt av Jönson:

 

51. Jag har ingenting.

 

52. Jag har inte ens ett liv att minnas.

 

53. Jag kan inte minnas det liv jag skulle ha levt.

 

54. Jag har ju istället skrivit.

 

55. Mitt liv blev vidrigt värdelöst.

 

56. Mina böcker blev vidrigt värdelösa.

 

Jag har på senare tid blivit allt mer uppmärksammad på Jönsons position som vattendelare i svensk litteratur. Lika många tillskyndare som belackare, med andra ord. Många stör sig nog på hans ständiga kverulans, och dessa läsare ska nog akta sig för att bekanta sig med den här boken. Här finns den monomana besattheten av det värdelösa, det vidrigt värdelösa med det egna. Och nog lägger han sig farligt nära koketteri.

 

Vem ska då läsa boken? Den ter sig tämligen överflödig för den som inte plöjt genom hans tidigare produktion, och den är vid det här laget så omfattande att en kan undra vem som orkar ta itu med det retrospektivt. Den här boken är heller inget appendix, heller ingen epilog. Givetvis är poeten redan i detta nu i full färd med nästa skrivprojekt. Hans löften – eller hot – om att sluta skriva är en replik som kunde ha yttrats av någon Samuel Beckett-figur. Det liknar mer en inbjudning.

 

Eftersom så många gillar Jönson kan hans självhat te sig paradoxalt men också onödigt gnälligt. Men kom igen, vill en säga, kan du inte bara sluta tycka synd om dig själv när du har så många fans? Men så funkar inte verkligheten. Det betyder näppeligen något för de loopar hjärnan gör för att påminna en om hur dålig du är.

 

Är det här ett slut? Ja, på sätt och vis. Efter de 300 korta texterna följer ett tjockt svart streck, följt av två nya meningar, numrerade ”0” och ”1”. Där finns gläntan, där finns ljuset, där finns fortsättningen. Där finns också den komik som inte annars saknas i hans böcker. Att läsa honom (för) bokstavligt är väl också att missförstå hela poängen. Det handlar om att sluta med finess.