Musik för marknadssvaga, Peo Rask, Black Island Books

Vilka är de ”marknadssvaga”? De utgör bestämningsordet i titeln på Peo Rasks nya diktsamling Musik för marknadssvaga, och en kvick besiktning skulle nog kalla dem fattiga, missanpassade, oönskade, hemlösa, A-lagare, tiggare, och så vidare. De som Lars Norén synliggjorde i några av sina 90-talspjäser, men som sällan annars får någon hemvist, vare sig i litteraturen eller i våra tankar. Visst ömmar vi för dem, men det är ju Mello i kväll, och så ska barnen skjutsas till fäktningsträningen eller ridträningen, och så ska flygresan till Maldiverna bokas.

 

Rask är en drivande kraft i det norrbottniska förlaget Black Island Books, där han varvar finurliga diktsamlingar (som den här om Robert Smith), förträffliga reseguider (som den här till ett alternativt Berlin) och nödvändiga arbetsplatsrapporter (som den här om uselheten hos Amazon). På många sätt utför han ett ovärderligt arbete i att kartlägga en svensk skuggsida. Så också i den här flitiga diktsamlingen.

 

Dikterna ackompanjeras av Julia Kovalevas blyertsteckningar, som lämpligt och skickligt samverkar med dikternas sparsmakade estetik. I stora drag är det de marginaliserade personerna som samsas om utrymmet, dessa människor som Rasks diktjag konsekvent ser och bekräftar. Även om det inte sker med någon varaktig förändring i sikte. Ändå skriver han en uppdaterad ”jag anklagar” (på Zolas språk, ”j’accuse”).  

 

Politikerna angrips, med fog. Vi har gått från ett jämlikt samhälle, och där inte jämlikhet fanns strävade vi ändå dit, mot ett mer korrupt och orättvist samhälle. Där ansvaret brister tar samhällskritiken vid, och Rask sysslar med det som förr kallades socialrealism. Någon gång kunde jag tycka att en däst litteraturkritik skulle sluta oja sig över den förlorade arbetarlitteraturen och inbilla sig att den endast kan stavas ”Johan Jönson”.

 

Rask skriver om träd, om de olika betydelser som ryms i begreppet att växa: ”Träd har sällan bråttom”, som han stillsamt påpekar i en av dikterna – en behövlig påminnelse. I en svit på sju korta dikter visas hur snabbt det kan gå att hamna snett, att det är som att köra ur i parallellslalom. Det är kyligt i Luleå, blir vi upplysta om, och det är en kyla som är både bildlig och bokstavlig. ”Välfärdsblicken ser vad den vill se”, som han upplyser i en av dikterna.

 

Här finns flera dikter som jag önskar att fler kunde ta del av, fler som borde uppmärksamma dessa orättvisor. Som i en av flera snapshots av situationen i Luleå, så här en bit in på det 21:a århundradet:

 

Baskettemplet, halleluja,

fredagar, start 19:04

Omvända världen

Mestadels vit publik

gläds åt spelarimporter

Blir det hemmavinst?

Och frågan som inte ställs:

Vem städar toaletterna?

 

Jodå, nog är det på sina håll riktigt vass samhällskritik som här förmedlas. Rask sätter fingret på just de outtalade och obekväma frågorna. Där marknad, tillväxt och karriär ses som det enda viktiga livsvärdet visar han hur stora avstånden blivit mellan människor. För somliga betyder de nyss uppräknade orden ingenting, de är rena grekiskan. Han skriver om samhällets allt mer stängda och allt mer låsta dörrar, och de snabba kickar som blir enda utvägen för den som utestängs.

 

Och han skriver rakt och omedelbart, och det är som sagt en dikt jag önskar att fler tog till sig. I skarpa utsnitt uttrycks en frustration över sakernas tillstånd, där den största synden är bristen på mänsklighet – att vi avhumaniserar en så stor del av oss, enbart för att det är ”jobbigt” att tänka på dem. Världen blir allt mer osmaklig, lyder hans bistra budskap.