Förlaget it-lit arbetar ibland med ovanligt lyxiga bokformat, som när de för sex år sedan gav amerikanska Marie Calloways uppmärksammade bok Vad tjänade jag för syfte i ditt liv en påkostad formgivning med hög prissättning. Eller i höstas, när tyska Ronja von Rönnes debut Vi kommer presenterades i magasinformat (A3). Samma stora format, fast med exklusivare och dyrare tryck, har reserverats för den nederländska Tobi Lakmakers Min sexualitets historia. Priset kan nog te sig avskräckande: på internets boklådor betingar boken ett pris strax över tusenlappen.
Ligger litteraturens framtid i knepet att locka andra läsare än de förväntade? Kanske. Det är i vilket fall synd om läsare drar tillbaka bankkortet inför priset, för det här är en smått fantastisk berättelse. Ok, ni har förmodligen hört det förr: en uppväxtskildring med vedermödor och hinder, psykiska problem och oförstående omgivning, fattigdom och så blommar protagonisten ut lagom till att berättelsen ska knytas ihop.
Men här råder ändå några andra förutsättningar. Huvudpersonen föds som Sofie, men byter namn och könsidentitet till Tobi. Från kille till tjej. Först intresserar hon sig – innan hon blir han – för killar, men det är mest för att få det överstökat, som det heter på en av språkets minst charmiga fraser. Tjejkompisarna börjar sedan undra om hon är lesbisk, och de är på tjejkompisars vis omedvetna om hur fel de har.
Så här beskriver Lakmaker hur det är att som kvinna ha sex med en man: ”Jag tyckte att det var helt galet. Kanske inte i någon positiv bemärkelse, mer som en flygolycka kan vara galen: överväldigande och något man betvivlar att man ska kunna berätta om i efterhand.” Inte för att Tobi Lakmaker egentligen tycker det är så mycket bättre att ha sex med kvinnor heller, ska tilläggas.
I sitt hemland hade Lakmaker uppnått viss ryktbarhet redan innan hans egna bok kom ut, då han förekommer i en bok skriven av någon hon här kallar ”Dumskallen D”. Där heter han ”Flicka A”. Tobi kommer från Amsterdam och är något besatt av fotboll – omslaget avbildar honom i en för författare så ovanlig klädsel som en fotbollströja (Ajax, om jag inte har helt fel).
I ett rastlöst otåligt tempo berättas så Lakmakers ovanliga historia, som inte helt följer mallarna för könsdysfori. De nya infallen avlöser varandra, men en stor sorg avtäcks också så småningom, då hans mamma avlider. Lakmaker skyndar sig att avfärda en stor del av litteraturen – han pluggar filosofi och litteratur med, hm, starkt kritisk blick. Värst går han åt Virginia Woolf, men det kan bero på att han bara läser fel bok av henne (i stället för Mrs Dalloway kunde han ha haft större behållning av Orlando). Men det hör till just den här bokens förtjänster, hur kaxig och fräck den är.
Den liknar en mardröm, en satir, en självbiografi, en anti-litteraturens manifest. Jo, Lakmakers tonfall är trotsigt, men också trasigt, där rösten skär sig och gör eftergifter åt det gråtmilda. Ibland förefaller han vara omedveten om hur bisarr hans skildring är. Hans utvecklingskurva liknar den Édouard Louis tecknar med sina självbiografiska romaner: att våldsamt slitas från sitt ursprung, men också hur girigt de båda trots allt suger i sig av den bildning som kommer i deras väg. Alla som gjort någon form av klassresa känner igen sig.
I ett avsnitt av P3-klubben berättade Nanna Olofsdotter Hallberg nyligen om när hon började gymnasiet i innerstan i Stockholm och pluggade in en ordbok för att imponera på sina nya klasskompisar, men stötte på problem för att hon bara orkade läsa bokstaven ”a”. Lakmaker har gjort större ansträngningar än så. Han skriver på tvären, och i stort sett är det bara J.M. Coetzees Ungdomsår som finner nåd i hans rigida bedömning av litteraturhistorien. Om han ändå hade läst Kathy Acker, tänker jag, för där borde han se tematiska och stilistiska likheter med hans egna projekt. Eller varför inte allas vår Tone Schunnesson? Den som gjort sig förtrogen med hennes böcker torde vara väl rustade att ta sig an Lakmakers kaxiga stil.
En viss tjatighet uppstår, men det kan jag ha fördragsamhet med, liksom jag godtar ett berättarjag som är märkvärdigt dogmatisk. Kanske det bara beror på att Lakmaker också har utrustats med en sällsynt välutvecklad komisk timing. På samma sätt som det finns en bad sex award borde det finnas en bad comedy award, för författare kan i allmänhet verkligen inte skriva om vare sig sex eller humor. Men dessa kategorier klarar sig utan Lakmaker. Han kan bli fullständigt odräglig – jag gillar boken ändå.
Skrytsam är han också, men han kommer undan med det, för han upprättar ett slags ömhetskontrakt med läsaren. Det finns också gränser för hans avslöjanden: när han pluggar filosofi vill han berätta om ett par vidriga bröder, men avstår att ange deras rätta namn, på grund av deras goda kontakter: ”Jag sätter gärna mycket på spel, men inte allt.” Annars är boken i mångt och mycket ärlig, och Lakmaker är en slags vingklippt Berny Pålsson som ständigt halkar ned i någon av de fällor tillvaron ställer upp för alla som väljer att gå stigar som inte är utmärkta med konformitetens regler.
Hans resor tar honom till Skandinavien och ett kortare stopp i Sverige, landet där brödet är svindyrt men tågstationerna har golvvärme, vilket kommer väl till pass för den som saknar hem och pengar till husrum. När Lakmaker skriver om personer som lever i marginalen visar han vilka lärdomar som blir vinsten där. Hur de oanade insikterna kommer till den som offrar något: ”Då kan man röra sig vid ytterkanterna, och det är därför människor gör det: eftersom de längtar efter beröring, men inte hittar någon som kan ge dem det.”
Är Tobi Lakmaker litteraturens framtid? Det återstår att se. Han skriver en klassisk bildungrsoman, men han gör det på ett uppfriskande skevt sätt. Det är åtminstone en bok jag läser med stor behållning, tack vare ett humör som vägrar rätta in sig i något led, avböjer likgiltigheten och motstår stagnationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.