att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 mars 2020

Semicolon. How a Misunderstood Punctuation Mark Can Improve Your Writing, Enrich Your Reading and Maybe Even Change Your Life, Cecelia Watson, 4th Estate


Semikolonet är interpunktionens vattendelare, som det är omöjligt att förhålla sig neutral inför; det finns lika många som avskyr det eller är rädda för att använda det fel som det finns fans som tycker att det är både det stiligaste och mest användbara skiljetecknet. Här ska inte redas ut vem som har rätt eller fel (för det vet vi redan), men en ny bok i ämnet kan förstås inte skada – bara man tar sig förbi undertitelns amerikanska hyperbol om att få sitt liv förändrat.

Cecelia Watsons bok Semicolon är långt ifrån den första om detta hatälskade tecken. När jag berättat för mina kolleger på skolan att jag läser en bok om semikolonet har reaktionen nästan uteslutande varit förvåning: ”Va? En hel bok om … det? Det låter ju helt knäppt.” Somliga människor har ingen fantasi. Sanningen är att det finns för få böcker om semikolonet – i synnerhet svenska sådana (Alva Dahls bok Interpunktion är ett undantag).


Det finns ungefär lika mycket som jag gillar med Watsons bok som jag ogillar. Men att den är för kort hör väl i så fall mer till frustrationen, att hon skriver så bra att jag gärna hade läst mer. Nu får vi åtminstone veta en hel del av intresse. Som att regler för hur språket ska användas är en relativt ny uppfinning. Fram till en bra bit in på 1800-talet var ortografin tämligen fri – det märker alla som försöker hitta konsekvens i till exempel stavningen i 1600-talssvenskan, där samma författare växlar fritt mellan alla dubbeltecknade konsonanter och vokaler, i en ljudhärmande stavning som ter sig godtycklig och anarkistisk. Underbart – för dem, men kanske något mindre för oss som försöker läsa deras texter nu.

Det som styrde dessa författare var känslan, och faktiskt är det så jag uppfattar Watsons uppdrag med sin bok: att återinföra intuitionen, känslan, och gehöret hos den skrivande. Hon bekänner att hon tillhört språkpoliserna, men insett att det inte är en framkomlig väg. Och här kommer ett tips till andra självpåtagna språkpoliser, -fascister och grammatiknazister: bli svensklärare. Då ska du inse att dina regler bara är inlärd irritation och att det är idioti att kräva hyperkorrekthet i texter som i stället borde präglas av flyt, spänst, espri, dynamik, stringens och sofistikerade samband.  

Vad har då semikolonet med allt det här att göra? Jo, det ger balans åt en meningsbyggnad som annars hotar att bli antingen för korthuggen eller för tungfotad. Det är inget fel på korta meningar. Ibland. Men inget slår de riktigt långa, vindlande och meandriska meningar som knappt går att skriva utan undsättning av det hjälpsamma semikolonet; det finns något sällsynt och dyrbart över detta tecken – det sorteras under det mer ståtlig än det snygga i skönhetskategorin – men det är också lockande, och däri ligger väl förklaringen att så många irriteras av det, när det används fel och överanvänds. Hellre vara sparsam, lyder deras – och min – uppmaning.

Watsons bok visar hur viktig interpunktionen är generellt, och det tål att upprepas, att det som stör mig mest i läsningen av elevtexter sällan är den usla stavningen eller särskrivningarna eller anglicismerna, utan satsradningarna och överlag bristen på kommatecken. Hon går igenom 1800-talet, när grammatikfolket vädrade morgonluft med allt mer omfattande förhållningsregler för språket.

Men det är svårt att lära ut dessa regler, eftersom språket är intuitivt och levande. Så bör din text också försöka att vara, kan tilläggas. Det är förstås skillnad. Journalister ska skriva korta meningar; därför borde de inte heller uttala sig om semikolonet. Bollsinne är också svårt att lära ut – förvisso kan man öva, men mycket bygger på spontanitet, improvisation, instinkt. Både när du är på planen och när du skriver, och det är förstås inte konstigt att det inger ungefär samma känsla att sätta en strut som att skriva en vacker mening. Den meningen ska också vara flexibel och oväntad. För språket är plastiskt. Det vägrar slå sig till ro, det är rastlöst, det fortsätter sprida sin oro jämsides med sitt lugn. (Notera mina tre satsradningar i förra meningen.)

Watsons genomgång tar oss genom vetenskapen – lika långtråkigt som det låter – och vidare till de sexiga semikolonen, till lagtexterna och savanterna, och reder ut om semikolonet är snobbarnas prioriterade tecken. Skiljetecknen har ju sina konjunkturer. För två hundra år sedan var parentesen stendöd (den höll på att bli en parentes, höll jag på att säga), medan den nu väl är vid bättre vigör, även om den håller på att hamna i vanrykte – liksom det enkla kolonet, tycks det mig: eller försök själv använda det rimligt ofta och upptäck hur förbannade folk blir.

Semikolonet uppfanns 1494, men det var först på 1800-talet som det togs i anspråk i det syfte vi nu känner till det: att binda ihop stycken som hör ihop. Tidigare var dess användningsområde mest att indikera den där pausen som är lite längre än kommatecknet, och lite kortare än punkten. Den användningen är fortfarande gångbar, då det mer är frågan om rytm än om regler. Och på tal om hyperkorrektion: fram till 1862 användes semikolonet på det sätt som majoriteten av användarna verkar göra nu, det vill säga som ersättning till kolonet framför uppräkningar.

Det finns som sagt mycket att gilla med Watsons metod. Hon är ödmjuk, ganska rolig, fast inte på det ansträngda sätt som många andra språkvetare brukar vara; böcker om språk tenderar att bli lika spirituella som tramsiga. Tyvärr ägnas ganska mycket utrymme åt ointressanta redovisningar. Jag uppskattar att hon förhåller sig skeptisk till stilböcker (återigen något som i stort sett saknas på svenska), eftersom språkets mångtydighet sällan kan täckas in av sådana förenklade förslag. Man får läsa allt med en nypa salt. Det är också bra att hon pläderar för vikten av att skriva för hand: så och endast så blir man förtrolig med en annan författares stil.     

På tal om vattendelare. Författare är förstås legendariskt kategoriska när det gäller semikolonet. Det hatades av bland andra Donald Barthelme (som liknade det vid en fästing), Kurt Vonnegut och Mark Twain, medan åtskilliga ser det som ovärderligt. En av dem är Herman Melville, vars Moby-Dick innehåller cirka 4 000 semikolon – eller ett vart 52:a ord. Det är nästan svindlande många. Watson nämner inte Milan Kundera, som i sin bok Om romankonsten påstår att han en gång lämnade sin förläggare för att han ville byta ut alla semikolon mot punkter. Inte heller Virginia Woolf, vars användning av semikolonet är det mest eleganta.

Däremot skriver hon kärleksfullt om Raymond Chandler, en av 1900-talets stora stilister på engelska. Hon räknar till endast två semikolon i hans mästerliga roman The Big Sleep, men det är förstås en fråga om temperament. Från en ytlig synpunkt ser det ut som en lapsus, när Marlowe beskriver sin lägenhet och dess torftiga innehåll med ett synbart malplacerat semikolon: ”Not much; a few books, pictures, radio, chessmen, old letters, stuff like that.” Watson kallar det för ”det sårbara semikolonet”, det som visar protagonisten Marlowes sårbarhet, där skiljetecknet karakteriserar honom lika starkt eller starkare än adjektiv hade gjort.

Som essäist strösslade Chandler däremot med semikolonet, och lät det signalera just en paus. Watson kallar det för ”olagligt”, men låter det också bli en framkomlig väg. När jag i dag läste Thomas Engströms krönika i Aftonbladet om tv-programmet ”Hustruskolan” ser jag just detta olagliga men snygga semikolon: ”Jag har hört det sägas vid köksbordet här hemma att män som hatar kvinnor gör det för att de tycker sig veta att kvinnor bara låtsas, bara åmar sig och gör sig till; bara fejkar hela skiten, inte för att få ligga utan för att få kärlek.” Chandler skulle ha samtyckt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar