att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 mars 2020

Det är vi som är klimatet. Hur man räddar världen, Jonathan Safran Foer, översättning Nik Ruth Persson, Norstedts


Jonathan Safran Foer fortsätter försöka rädda planeten med sina essäer som ska få oss att sluta äta kött. Det är lovvärt, men tyvärr också ganska tråkig läsning.

I flera år har vi följt allt mer alarmerande rapporter om global uppvärmning och de drastiska åtgärderna som är nödvändiga för att ge kommande generationer en dräglig framtid. Reaktionen? Politiker som sitter stilla i båten, och förnekare som hånskrattar åt att vi fick en kall sommar.


Under den senaste månaden har Corona-viruset spridits över hela världen. Reaktionen? Omfattande oro och krav på omfattande inskränkningar över hela samhället. Plötsligt fattar alla att vi inte kan flyga eller konsumera i den takt vi hittills har unnat oss.

Det säger ändå något om oss människor och våra tidigare felprioriteringar. Eftersom jag anser att det finns anledning att lita på den vetenskap som informerat oss om det prekära läget för planeten har jag varit förbannad på politikernas handfallenhet inför miljöhoten. Jonathan Safran Foer presenterar med sin nya bok Det är vi som är klimatet ett radikalt förslag till hur vi ska klara de överhängande hoten.

Det finns mycket att hålla med om när han tar itu med denna akuta fråga. Människan är egoistisk och kortsynt. Vår själviska rovdrift på naturen har tillåtits fortgå för länge. Däremot är jag inte ense med hans sentimentala syn på naturen. Den klarar sig utmärkt utan oss människor, och bryr sig inte ett jota om vi finns här eller inte.

Ungefär så har jag börjat tänka själv, i fullständig resignation inför apokalypsen. Om vi nu har visat oss så odugliga i att omhänderta planeten är det ju bara rimligt att vi blir av med vårdnaden. Det finns någon slags rättvisa i detta.

Så tänker inte Foer. Efter drygt 70 sidors uppvärmning anländer han till sitt egentliga ärende (efter att ha klagat lite rutinmässigt på sociala medier och rökare). Det är köttätandet som måste minska. Så räddar vi planeten. Alltså blir denna bok bara ett appendix till hans drygt tio år gamla Äta djur.

Den var lika behjärtansvärd som den var tråkig, och trist nog måste jag säga något liknande om denna. För att travestera William Blake: Vägen till tråkiga böcker är stensatt med goda intentioner.

När Foer vill berätta för mig varför världen är värd att rädda blir jag inte övertygad. Tyvärr tenderar ju alla unga idealistiska människor växa upp och bli minst lika förstockade och dumma som sina föräldragenerationer. De som nu är klimatförnekare – alltså män i min egen generation – var barn till gröna vågare på 70-talet och vi bar våra ”Kärnkraft? Nej tack!”-märken med stolthet. Tills vi fick andra prioriteringar, såsom livskvalitetshöjande långa flygresor.

Foers bok är gedigen, och han ser till att ha rejält på fötterna. De många statistikreferenserna blir i sammanhanget ändå bara pliktskyldiga redovisningar. Han gör sig skyldig till två försyndelser: dels är han didaktiskt föreläsande, och dels är han sentimental. Som vi alla vet är det en livsfarlig kombination som gör hans bok till ett projekt lika hopplöst att uppskatta som det är att tro på en framtid för oss. Oavsett om vi slutar äta kött eller inte.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten24/3 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar