att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 mars 2020

Tramsig kärlekskabaré med svag smålandskoppling


Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet, då borde publiken på premiären av Kärlek i Småland ha tio extra år att se fram emot. Det är en kärlekskabaré som är en bearbetning av sanna historier som samlades in hösten 2018 i länet, där kärleksrelationer står i fokus. Den uniformt klädda ensemblen, fyra skådespelare och två musiker, kämpar tappert inför de passionsröda draperierna för att få skratten att sitta. Skratten ska nog mer ses som ett kvitto på deras insats än humorn i det som framförs.

Alla berättelser är filtrerade genom samma raljanta temperament. Kanske är det passande; det sublima som kärleken avtäcker inrymmer också löjliga element. Möjligen kan man tycka att det löjliga dominerar lite väl mycket, så att det rentav tippar över i buskis. Det behöver inte vara fel: kärleken måste också tillåta sig de skrattretande inslagen.  


Scen läggs till scen, med drastiska och inte alltid förståeliga övergångar. Vad som är lyckosamt blir då de berättelser som berör alla de hinder som blir själva utgångspunkten för den olyckliga kärleken. Det kan gälla att man förälskar sig i någon som har fel religion, tillhör fel kultur eller fel åldersgrupp, talar fel språk – eller bara är fel.  

Det här tas dock inte riktigt till vara. Kalle Malmbergs insats består mest av att fnittra sig genom sina scener. Att kalla det publikfriande är verkligen inte att säga för mycket, och tendenserna till överspel kunde nog ha dämpats en aning.

Sägs det då något allvarligt om kärleken? Ja, faktiskt. Med tanke på att det bygger på autentiska berättelser är det förvånande att en 17-åring skulle yttra sin föräldragenerations favoritfras ”intresseklubben antecknar”, men strax därpå säger samma person om sin älskade: ”Den här personen … det lyser där han går.” Det är fint, och visar att det ofta är det enklaste som är det vackraste.

Den typen av poetiska betraktelser är tyvärr lite för sällsynta, och skyfflas raskt undan av ett nytt skojfriskt inslag. Smålandskopplingen är också genomgående rätt svag. Skådespelarna arbetar hårt, både var och en på sin kant och tillsammans. Även om man kan bli lite yr i mössan av alla rollbyten görs några distinkta rollporträtt, kanske främst av Hanna Schön, som ofta plockar fram ett sardoniskt leende, och ger den något lättviktiga föreställningen åtminstone en gnutta nödvändig substans och allvar.

För allt är inte roligt i den här föreställningen, och i akt två öppnas skilsmässodörren på glänt i några korta cyniska reflektioner kring äktenskapet, ensamheten, men också ålderdomen. Ett skämt om självmord hade jag ändå gärna undvarat, liksom en scen som tar sin början i ”heta linjen” (fråga generationen som sa ”intresseklubben antecknar” vad ”heta linjen” var) och sedan tangerar fat shaming.  

Scenen om en snubbe som går på operan och röker lite hasch innan ter sig bara poänglös. Även om den är relativt kort i sammanhanget känns den lika lång som en genomsnittlig opera. Den är ändå inte lika lång som följetongen ”Bara en kopp kaffe”, som i fyra lite för långa avsnitt bearbetar kulturkrockar.

Som helhet är det en ojämn föreställning, som inte riktigt vet vart den vill ta vägen. Vill den visa hur livsbejakande och nödvändig kärleken är? Nja, hellre tramsa bort det med några uttjatade inviter att skratta åt någon som pratar dialekt. Scenerna bygger i hög grad på igenkänning, men skämt uppstår sällan genom inrepeterade vitsar, utan hellre i spontana situationer. Här blir det ofta alldeles för ansträngt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/3 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar