att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 mars 2020

Courage Calls to Courage Everywhere, Jeanette Winterson, Canongate


Jeanette Winterson har varit profilerad feminist sedan sin debut med mästerverket Det finns annan frukt än apelsiner för 35 år sedan. Alltid läsvärd, alltid rolig, alltid intelligent, fast kanske inte nödvändigtvis i den ordningen varje gång. Hennes böcker betraktar jag alltid som sällsamma, unika gåvor.

Så är det förstås också med essän/pamfletten som hon gav ut 2018, Courage Calls to Courage Everywhere, för att uppmärksamma hundraårsjubileet av kvinnlig rösträtt. Ett ypperligt tillfälle att inventera allt gott som de senaste hundra åren har inneburit, förvisso, men även en chans att greppa i flykten de önskningar som inte ännu infriats. För ärligt talat: rösträtt är en sak, men sedan då? Titeln är förresten från banderollen som bars av suffragetten Millicent Fawcett.


Det blir i första hand en essä om mod, om det kurage som titeln indikerar. Winterson söker sig till hemstaden Manchesters historia, och lyfter fram hjältinnor som Annie Kenney, som slogs sida vid sida med den mer kända Christabel Pankhurst, dotter till den ännu mer kända Emmeline Pankhurst. De slogs, ja, för det var en våldsam kamp, men Winterson påminner oss om att de mötte hårt motstånd från polisen, vars våldsmonopol ju inte är någon ny företeelse.

Det blir också en essä om fientlighet, om osämja, i historieskrivningen av kvinnor som instabila hysterikor. Winterson aktiverar sin humor när hon med överskådliga och enkla exempel illustrerar de absurda konfrontationerna ur ett historiskt perspektiv. Vi blir också påminda om att kampen inte enbart gällde rösträtten, och i förlängningen självständighet, utan utbildning – att utan det kulturella kapital som medföljde bildningen var det omöjligt att hävda sig för de moderna kvinnorna för hundra år sedan.

Patriarkatet har en förmåga, menar Winterson, att göra oss oförmögna att lokalisera orättvisorna. Vi behöver inte ens ta dem för givna, utan de är en slags naturlagar: män har varit, är och kommer förstås fortsätta att vara normen. Givetvis kan man lite surt påpeka att flera av hennes starkaste argument redan användes av Virginia Woolf, och när Winterson är som slöast ger hon intryck av att ha lånat sin slentrianmässiga stil från Ebba Witt-Brattström. Så kan hon till exempel kräva millimeterrättvisa när det gäller till exempel representation.

Men det mesta i hennes korta essä är rappt och effektivt, även om det kanske ligger i sakens natur att essäer av det här slaget har en tendens att bli lite väl svartvita, som om formatet uppmuntrar till en viss typ av förenkling (ungefär som Chimamanda Ngozi Adichies We Should All Be Feminists). Till hennes försvar finns här en klädsam uppdatering av Woolfs berömda credo där det egna rummet bara var en ingress till en egen ekonomi, i några partier om gigekonomin och prekariatet. I den datoriserade framtiden saknas kvinnor, då endast 18 % av de med examen i datavetenskap är kvinnor.


Och råden må vara enkla, men också användbara och konstruktiva: ”Don’t protect me – respect me. When women are respected we don’t need protection.” Winterson söker inte heller konflikt i onödan, utan appellerar mer till samarbetet. Visst, det må vara en idé hon har lånat från Mary Wollstonecraft, men det är inget fel i att återuppliva idéer som inte blivit tillräckligt uppmärksammade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar