att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 mars 2020

Herrarna och djuren, Leif Holmstrand, Bonniers


På omslaget män som kramas. Det vill säga: halvt stiliserade brottare, tecknade i en stil som erinrar om serietidningar som Buster från början av 70-talet. Boken är Leif Homstrands Herrarna och djuren. Holmstrand är ju – i ingen inbördes ordning alls – poet, konstnär, romanförfattare, musiker. Det här är hans 32:e bok de senaste tio åren, i en smått häpnadsväckande produktion, med böcker som imponerar både med sin spännvidd och sin konsekventa inriktning mot –

Ja, mot vad, egentligen? Hur ser denna Holmstrands estetik ut? Den som vill stifta bekantskap med den hittar inom denna hudrosa boks pärmar ett knippe otidsenligt rimmade dikter, omslutna av sju färglagda färgglada foton. Det ser ut ungefär som om David Lynch har iscensatt Flugornas herre.


Och dikterna? Rimmen har en distansskapande effekt, åtminstone initialt. Eller så reagerar jag med trots, i full vetskap att för många läsare är det en önskedröm med rim. Tror många ovana läsare vill ha det så, kanske för att det är något som nedgraderar läsningen, tar den tillbaka till barndomens ramsor och sånger, att det blir något som skapar trygghet. En trygghet som inte undandrar sig ansvar, eller avstår från bryderierna.

Därmed blir det hos Holmstrand en dubbel effekt, när jag så att säga klättrat förbi en viss irritation (mellan oss: rim känns lika uttjänta som metaforer och knitteln). Det dubbla består i det oroliga, oroande innehållet, när det tillåts samspela så här fritt med rytmen. Kadenserna som faller med de snälla rimmen som bryts mot så hårda ord. Därför kan det som på ytan ser ut som mysiga och trevliga dikter bära på avgrunder och evighetsperspektiv. Dessutom kan det som ytligt ser ut som disparata dikter sammankopplas och visa mönster i ett narrativ, det jag uppfattar som ett genuint konsekvent författarskap där dikterna och böckerna hör ihop, eller rentav sys ihop.

Några återkommande inslag: WhatApp-meddelanden, iscensättningar av ett jag, kroppar, djur, manlighet/kvinnlighet, döden, växtlighet. Ja, han arbetar i en slags biotopisk poetik, där naturen animeras, besjälas, men också den iscensätts – blir en aktivt handlande instans.    

Ett avsnitt heter ”Transformationer”, och det handlar mycket om just överföringar, om trans- som prefix till allt möjligt, det vill säga att korsa eller gå över. Mycket är identitetsskapande, eller kanske snarare identitetssökande:

                      Vi var två och skars till många fler
                      i kylig men tropisk glänta.
                      Visst är duet/jaget som förts ner
                      i myllan ett gott att vänta,
                      ett smältande gott att vänta
                      oss näring ger.

Det där snedstrecket mellan du och jag är signifikativt: det som upphäver gränserna, och som sammanbinder. Så uppfattar jag också arbetet med de etablerade versformerna, såsom ett par regelrätta sonetter mitt i boken.   

Holmstrand skriver en besynnerlig slags dikt, som sällan väljer de enkla lösningarna. Ändå är hans dikt inte svår, eller sökt. Ibland är den ful, ibland är den vacker, alltid är den fascinerande och ofta både ful och vacker, så som när den utmanar vår etablerade definition av det vackra:

                      Sömnen dör som allting dör. En gryning
                      räcker inte. Dränkt i feberdyning,
                      dränkt med kärlekshänder.
                      Inga stränder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar