I krigsmaskinen, Johan Jönson, Nirstedt/Litteratur

Nu tillhör Johan Jönson de mest omhuldade och uppburna svenska samtidspoeterna. Så var inte fallet vid 2000-talets inledning. Man påminns av det genom Nirstedts återutgivning av I krigsmaskinen, som samlar de fem häften med minimal upplaga som gavs ut 2001-2002, efter att Jönson efter ett par böcker på Norstedts i början av 90-talet hamnat i periferin.

Dessa böcker – denna bok – utgör då ett nästan 500-sidigt dokument som genast tar oss rakt in i den estetik som skulle bli den här poetens signum några år senare. Som tidsdokument är det onekligen hyperintressant att läsa något som i efterhand visar sig bli en helt avgörande inblick i detta pågående skrivande.

I förordet betonar Jörgen Gassilewski något som är så uppenbart att vi nästan glömt bort det eller i alla fall inte tillräckligt betonat: hur Jönson använder sig själv, sina erfarenheter och sin kropp i sin poesi. Men också om hur teaterns verkningsmedel fungerar som en förklarande modell – det vill säga, hur det finns ett samspel mellan det egna jaget och andra jag, andra röster, andra erfarenheter, som tar plats i dikten och sätter det egna jaget ur spel, i rolldikter, i queera alternativ till den egna rösten.

Det går att läsa de här fem kortare böckerna som ouvertyren eller upptrappningen till de betydligt mer omfattande verk som skulle anlända. Det rör sig här om fem separata men sammankopplade verk: Nod noll, Minnen av kroppar i rörelse och vila, Karma inertia, Transvektor, samt Aggregat som muterar. Mycket av det vi nu känner igen som typiskt Johan Jönsonskt finns redan här – den aggressiva balansgången mellan våld och sexualitet, mellan teori och praktik (kort sagt: Hegel och skit), råddandet med skitlivet och skitjobbet, hatet mot borgare, själväcklet och referenserna till den egna fetmakroppen, självmedicineringen, och överskridandet av gränserna mellan fantasi och verklighet, mellan tabu och tillåtet.

Redan i början etableras också loopen som en bärande trop. Jönsons diktjag är ibland av kosmiskt snitt, som en Walt Whitman infekterad av negativistisk i stället för positivistisk styrka. En ”Song of Myself” som vänder ryggen åt allt. Kosmisk, men också privat. Äckel och skam dominerar. Ja, han skriver drastiskt och citatvänligt, i en stil där slagorden är så hårda att man förvånas över att de inte plockats upp av aktiva politiker. Eller säg så här: när sa en svensk politiker något lika slagfärdigt som det här: ”Pessimism är en lyx / för de rika.”

Vad som också blir tydigt nu är hur konsekvent Jönsons projekt är, när det går att redan här spåra de linjer som senare ska plöjas så hårt in i verk som Efter arbetsschema (2008) och egentligen allt som har följt på den. Här visar det sig att han har valt förnedringen i att vara vid liv. ”Jag lever bara när jag skriver”, formulerar han i ett credo före Knausgård skulle åstadkomma något liknande med sina Min kamp-böcker, som Jönson föregriper.

Om de fem böckerna ska kort summeras får det väl bli så här: Nod noll rör sig mot den absoluta nollpunkten, den religiöst mystiska positionen av Intet. Minnen av kroppar i rörelse och vila erbjuder 118 korta textsnuttar som börjar i självbiografin och utmynnar i allt mer groteska våldsfantasier, där det ibland är oklart om de tabun som överskrids befinner sig enbart i fantasin. Karma inertia består av intervju med ett jag som har genomskådat all uselhet, där cynismen blir den enda värdiga trösten mot den förljugna verkligheten. Transvektor liknar den sene Jönson stilmässigt, i självhatet som sprids i olika riktningar, allra mest mot det orättvisa samhället, mot individen, mot kulturen – alla lika delaktiga i det falskspel som pågår. Aggregat som muterar slutligen tar vid som en övergång till de böcker som då – 2002 – ännu är oskrivna, och breder väg för det nödvändiga projekt som är på väg.

Där, i denna sista bok i denna installation, finns också något som liknar en författarskapets urscen:  

                      Jag lever bara här. Jag befinner mig i skyddsrummet. Allt

                      annat är ren rutin. En meningslös maskin. Här kan jag

                      utplåna det jag önskar.

Men det är ju ett ytligt referat och ger bara en krympt uppfattning om hur det är att läsa Johan Jönson, något som faktiskt inte kan återges. Förlåt klyschan, men det måste upplevas – och det måste upplevas på det här sättet, i helfigur, där hela kroppen – textkropp och fysisk kropp – tas i beaktande.