att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 jan. 2019

William Shakespeare’s Star Wars. Verily, A New Hope, Ian Doescher, Quirk


För några år sedan var det populärt med mashups mellan Jane Austen och zombiefilm, utgivna av förlaget Quirk, som också gjorde ett mindre lyckat försök att skriva Franz Kafkas ”Förvandlingen”, vars USP är att Gregor Samsa förvandlats till en katt i stället för skalbagge. Samma förlag har sedan 2013 gett ut Ian Doeschers bearbetningar av Star Wars, åtta böcker som vad jag kan bedöma har skrivits ”i hast”.

Första delen Verily, A New Hope råkade hamna i mina händer, och jag läste den med viss skepsis, visst nöje. Det vore lätt att avfärda den som typexemplet på böcker som är roligare för författaren att skriva än för läsaren att läsa (lite som Jasper Ffordes och Terry Pratchetts böcker). Men det finns en del poänger med att ge George Lucas baby den här typen av uppfostran.


Vad har då de här fenomenen gemensamt, utöver att Star Wars och William Shakespeare delar initialer, om man tar sig friheten att byta plats på bokstäverna (och Shakespeare är ju känd för att ta sig friheter)? Doescher är förstås stort fan av filmserien, och förlitar sig på Joseph Campbells översikt The Hero with a Thousand Faces, vars betydelse för Star Wars persongalleri inte kan överskattas. Och visst, nog kan man med Doescher se likheter mellan C-3PO och R2-D2 och Rosencrantz och Guildenstern, och – om man lånar ett skohorn – mellan Chewbacca och Caliban, och – om man lånar en kofot – mellan Obi-Wan Kenobi och Prospero, och så vidare.

Det här är då första filmen (eller fjärde, beroende på hur man räknar) som utgör intrigen till boken, där karaktärerna yttrar sig på Shakespeares tungomål. Det innebär vi får så många ”fie”, ”prithee”, ”knave”, ”anon”, ”ere” et cetera att man kunde ha önskat sig variation, men också att Doescher slaviskt försöker följa den jambiska pentametern, även om den inte alltid är jambisk, eller inte ens alltid pentameter, för den delen. Men det är det ju inte ens hos Shakespeare.

Ett av problemen för Doescher är att filmen inte bygger på dialogen, utan på agerande, minspel, handling, dueller. Det är inte för sin verbala spänst Lucas skapelse har gått till (film)historien. Här blir dialogen sällan lika blixtrande som hos Shakespeare, hur mycket Doeshcer än försöker tryffera språket med tidsenliga glosor. Kort sagt: här saknas de dristiga, drastiska, dråpliga, dräpande, ha-hatiska, fy-fientliga, knäckande, knakande ordlekar Shakespeare firade sina triumfer med. Det finns något robotaktigt över Doeschers språk, något som inte helt kan skyllas på karaktärerna C-3PO och R2-D2, som här har framträdande roller.

Framträdande är även en kör, något som fungerar som en slags voiceover som anlitas för att täta alla luckor genom hela manuset/boken. Det är en nödlösning som Shakespeare själv ytterst sällan utnyttjade. Det blir också en krock mellan Star Wars tunga tillit till plot, medan den hos Shakespeare är underordnad dels språket och dels karaktärsutvecklingen. Hos honom bär de ständigt på nya lager av hemliga sidor: hans Lear, Othello, Hamlet, Macbeth med flera, de är ambivalenta och farliga i sina dolda ingivelser som ömsom bara kan skymtas, ömsom bryter fram hastigt och olustigt. Den här typen av mångbottnade karakteristik är svårare att hitta hos Star Wars.

Tveklöst är Doescher ett stort fan av Star Wars, och tveklöst har han läst Shakespeare och lyckats appropriera tillräckligt av hans språk för att det ska bli ett trovärdigt och gediget arbete – på ett ytligt plan. För att ha behållning av en mashup måste man dock vara insatt i båda, och jag måste erkänna att jag är rätt sval inför Star Wars. Jag har väl sett filmerna ungefär som man lyssnar på låtar av ABBA eller läser böcker av Amos Oz: man fattar att det är kompetent snickrat, men det betyder ingenting på djupet.     

I sina värsta stunder blir den här boken en motsvarighet till tv-program som Hey Baberiba, och visar att det räcker inte med att klä ut sig till en kändis och härma dennes röst och maner för att det ska bli roligt eller bra. Antagligen vilar det här projektets premiss på den förmenta motsättningen mellan fin- och fulkultur. Shakespeare antas höra till elitistisk kultur, och Star Wars är då folklig populärkultur. Men det är en lättsinnig och allt för vördnadsfull bedömning, som inte beaktar det folkliga hos Shakespeare. Han är en rå, snuskig och blodfull författare, och det görs inte riktigt rättvisa i den här skeva formen av uppvaktning.

För på något sätt lyckas Doescher dränera både Star Wars och Shakespeare, så att hans bok hamnar någonstans mittemellan det höga och det låga. Den blir då för ljum, för njugg. Förvisso är det orättvist att jämföra en aspirerande relativt ung författare med litteraturhistoriens överdängare, men på något sätt har han själv lagt upp ribban. Dessutom: Shakespeare hade skrivit så gott som alla sina pjäser när han var lika gammal som Doescher är nu.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar