att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 jan. 2019

Marginalia/Xterminalia, Johan Jönson, Bonniers; Vinterresan, Hanna Hallgren, Ellerströms; Rösterna från Avocadobergen, Thomas Tidholm, Ordfront


Tre nya diktsamlingar konsoliderar det gynnsamma läget för svensk samtidspoesi. Detta oavsett om man väljer Johan Jönsons brutalitet, Hanna Hallgrens sinnliga skärpa, eller Thomas Tidholms absurdism.

Efter den senaste riktningstrilogins totalt 3830 sidor är det med viss skräckblandad förtjusning en tar sig an Johan Jönsons senaste projekt, men den här gången ger han ut två relativt tunna böcker. Fast textflödet är igenkännbart, och aggressionen är intakt, om än mildrad av uppgivenhet.

En uppgivenhet som ändå inte förlamar. I den tjockare boken Marginalia bryts det lyriska narrativet med olika variationer av frasen ”Vi behöver pengar”. Då kan det se ut så här när han motar bort döden, med hjälp av lika mycket humor som förtvivlan: ”mot det här livet / hjälper bara alkohol. / Våra pengar är slut / mot alkoholen / hjälper ingenting.” 

Skönheten i Jönsons poesi är ljus och tung. Förvisso är det monotont att läsa den här textmassan som liknar en station som sänder sitt nödrop. Men variationsrikedomen gör ändå jobbet mödan värt, när han får mörkret – sitt eget och mitt medan jag läser – att vika.

Det är inte konventionellt snyggt, men det finns en del tröst att hämta i det här flödet. Lite mindre så i den tunnare Xterminalia, där vålds- och sexfantasier kring ett MMA-evenemang samsas med olika experiment i text och bild.

Hanna Hallgren har tidigare skrivit en bok tillsammans med Jönson. På egen hand har hon med sina senaste böcker framstått som en av de mer distinkta poetiska rösterna från 2000-talet. Vinterresan heter hennes senaste, och är ett destillat av Elfriede Jelineks hörspel Vinterresa, som i sin tur bygger på en diktcykel av Wilhelm Müller, legendariskt tonsatt av Franz Schubert.

Men det är också ett arbete inom litterär gestaltning, och tar sin utgångspunkt i en uppsättning av Jelineks pjäs. Så rör sig Hallgrens bok mot dramatiken, i en berättelse om modersbundenhet, där det skissartade blir en del av den frigörande estetiken.

Det kan låta ansträngt eller navelskådande, men det är i själva verket sinnligt vacker kärleksdikt. Kärleken är kort som ett andetag, och i starkt koncentrerade rader utforskas det som inte kan fångas: ”Vi försvinner punkter i natten / Cesurer i mörknande grönska / Vältempererade natt då livet / ger människorna åter, deras minnen / deras lek, och deras drömmar”.

I april utses vem som blir årets mottagare av Sveriges Radios lyrikpris. En av de nominerade är Thomas Tidholm, för Rösterna från Avocadobergen som kom i somras. Vi känner honom som mångsidig konstnär, bland annat tack vare flera populära barnböcker tillsammans med hustrun Anna-Clara.

Kanske sysslan som barnboksförfattare ligger honom i fatet, att många har svårt att se kvaliteterna i hans poesi. Rösterna från Avocadobergen är en ambitiös och mångbottnad skildring av ett samhälle som möjligen ligger i framtiden, och vars drag starkt påminner om Sverige. Är det dystopi eller utopi? Det är inte riktigt klarlagt.

Tidholms lätt igenkännbara absurdism är intakt, och man har ofta roligt i hans sällskap. Även om det ofta låter trevligt finns något illavarslande där: ”Men jag  / skulle vilja ha / en fast hand som kunde ta mig / ut ur detta mörkret”. Som bäst fungerar Tidholms dikter när han omfamnar ”detta mörkret”, och det sker då och då i denna ibland ojämna bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar