att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 jan. 2019

Lägesrapport från Aniara. Tre essäer, Anna Hallberg, Kuba Rose, Bengt Gustafsson, 2066


Till senare års mest häpnadsväckande nyheter hör väl den att det äntligen kommer en filmatisering av Aniara, Harry Martinsons rymdepos från 1956. Den regisseras av Hugo Lilja och Pella Kågerman, och kan förstås vara antingen hur bra eller hur dålig som helst. Men verket har på ett märkligt sätt behållit sin aktualitet, och förblir läsvärt. På sätt och vis kanske i ännu högre grad nu än, tja, i början av 90-talet, då jag övertalades att läsa den första gången. Det var något med andras reservationslösa gillande som provocerade mig. Vad såg det i detta – med förlov sagt – pekoral?  

Förlaget 2066 bildades 2016 och har som plan att vara verksamma i 50 år. Det här är bok nummer tre, och utgörs då av en Lägesrapport från Aniara, med tre essäer kring verket. Anna Hallbergs fragmentariska essä speglas av Bengt Gustafssons mer konventionella bakgrundsteckning, samt emellan dem en fotoessä av Kuba Rose.  


Aktualiteten för Martinsons Aniara märks i hur den refereras till i ett par debutantromaner från 2018, som Balsam Karams Händelsehorisonten och Ina Rosvalls Harungen. Men förstås ännu mer i författaren med det snarlika efternamnet Anyuru, i Augustprisvinnaren från 2017, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.  

Här finns då ett tvärvetenskapligt grepp, med poeten (& kritikern), fotografen, astrofysikern. Det blir också tre väldigt annorlunda essäer. Jag får väl be om ursäkt för att jag kallade verket pekoral, men den skarpa kritikern Hallberg gör detsamma, eller i ärlighetens namn säger hon att det ”drar åt det pekorala”. Hon vacklar mellan beundran och motstånd, och det är väl som det ska vara.

En av de saker som fått Aniara att förbli en självklar referenspunkt är att den kan tillämpas på klimatproblemen, att ekopoesin som blivit ett så fruktbart fält under 2010-talet kan spåras bakåt till detta verk. Ja, men inte bara dit – när Coleridges Balladen om den gamle sjömannen nyöversattes i fjol skrev översättaren Axel Englund utförligt om hur en ekokritisk läsning av dikten ger den en ny angelägenhet i vår tid. Men det finns också hos Hallberg en ambivalens, och en ödmjuk undran: vad kan man väl tillföra ett så kanoniserat verk?     

Den här boken blir då en följeslagare till filmatiseringen (som har svensk premiär i februari). Kuba Rose har fotograferat arbetet med att överföra dikten till filmduken, och vi kan ta del av kryptiska bidrag. Ansikten där dragen suddats ut. Ja, för vad är slutligen då personerna i eposet? Röster? En del av kalla kriget, och en del av 50-talets blinda tilltro till tekniken tycker jag mig spåra i de här fotona, och jag kan inte bestämma mig för om det beror på dess tidlösa drag, eller om det är för tidsbundet. Någon tydlig bild av vad vad filmen innehåller får vi inte.

Slutligen skriver Bengt Gustafsson en mer reguljär essä. Hallberg skriver fragmentarisk, neurotiskt, oroväckande, medan Gustafsson – professor emeritus och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han läser verket som en symbolisk resa, och en varning. I hans korta text friläggs samtidsparallellerna, hur vi allt mer liknar de arroganta och ignoranta resenärerna på rymdskeppet. ”Visst, vi har sabbat planeten, men hey, vi kan ju festa och knulla och digga jazzen ombord …”

Det är inte så långsökt. Det är den typ av bok som blir allt mer aktuell. Låt gå för dess smått pekorala drag, det finns värre saker i en bok. Vi kan fortfarande läsa den, och fortsätta dikta vidare, och använda den som resonansbotten och projektionsyta. Så även för essäer, fotografier, och som sagt filmatisering.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar