att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 jan. 2019

Dialog eller dynamit. Viktor Rydberg och August Strindberg – förtryckets fiender, Birthe Sjöberg, Gidlunds förlag


Birthe Sjöbergs senaste bok om Viktor Rydberg är så gedigen att den blir överlastad och tung. I några avseenden fungerar den ögonöppnande, men jämförelserna med Strindberg som utlovas försvinner på vägen.

Hur stort var det idémässiga utbytet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg? Inte så värst, enligt den drygt 20 år yngre revoltören Strindberg. Men förnekanden kan i sig ge upphov till misstanken att det ändå ligger ett korn av sanning i påståendena.


Relationen mellan Rydberg och Strindberg har nu utretts av Birthe Sjöberg, Rydbergsforskningens obestridliga doyen, i boken Dialog eller dynamit. Det ska genast sägas att en forskare har problem när hen ofta måste gardera sina meningar med ord som ”möjligen” och ”förmodligen”, speciellt när de ibland måste förekomma i samma mening.

Alltså blir det gott om spekulationer, men låt gå för det. Det är också, för att använda ett av hennes favoritord, ”kanske” på sin plats att betydligt mer utrymme ges åt Rydberg, även om man kan tycka att långa handlingsreferat av flertalet av hans böcker är lite överflödiga. Inte minst när hans två diktsamlingar gås igenom med sådan nit att kontentan lite väl ofta hamnar utanför bokens undersökningsområde.

Vi tänker inte i första hand på Rydberg som omstörtare, men Sjöberg visar att de hade bland annat kyrkokritiken gemensamt. En brytning sker dock när Rydberg vägrar stötta Strindberg i åtalet efter novellsamlingen Giftas, där åtalspunkten var ”hädelse emot Gud eller gäckeri emot Guds ord eller sakrament”.  

Rydberg sympatiserade delvis med Strindbergs radikala idéer. Det var också en med vissa förbehåll ömsesidig respekt. Som bekant var dock Strindbergs lojalitetsband inte så töjbara, utan de sprack i tid och otid. Däremot bevarades Rydbergs förståelse för sin yngre kollegas talang, illustrerat av att han försökte avsätta prispengar till honom från Svenska Akademien, tyvärr motarbetad av den mer njuggt inställde sekreteraren Carl David af Wirsén.

Den gedigna arbetsmetoden blir något av en belastning för den här text-täta boken. Redovisningsplikten skymmer huvudärendet, att påvisa likheterna mellan de två författarna. Det är en bok som fungerar bättre i några detaljer, som när Sjöberg lyfter fram flera kvinnofigurer som ideologiska språkrör i Rydbergs romaner, såsom Ingrid i Fribrytaren på Östersjön, Singoalla i romanen som bär hennes namn, samt Hermione i Den siste Athenaren. Eller när hon vederlägger ryktena om Rydbergs homosexualitet.

Vår tid premierar de kategoriska omdömena. 1928 citerade Victor Svanberg i sin bok om Rydbergs Den siste Athenaren några brev som Rydberg skrivit till en av sina gamla elever, och använde det som bevis för författarens homosexualitet. Sjöberg går till räfst och rättarting mot den fortsatta forskning som tagit detta omdöme för sanning. Förtjänstfullt spårar hon upp originalen – Svanberg hade tillgång till kopior enbart – och visar därmed att det med stor sannolikhet inte ligger någon sanning i de snart hundraåriga påståendena.

Åtskilligt har sagts om det levande hos Strindberg, det som fortsätter att göra honom läst i våra dagar. Något motsvarande kan inte sägas om Rydberg, och där tror jag inte att det hjälper med aktningsvärda försök som Sjöbergs bok. Om han nu är värd att läsas i dag borde det gå att demonstrera det med mer entusiasm än vad som är fallet här.       

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar