att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 sep. 2017

Vera, Anne Swärd, Bonniers


Vera är namnet på den dotter som föds under en smällkall bröllopsnatt ute på skärgården mitt i 40-talsvintern. Det är den siste av de rika Cederbröderna som har gift sig med den redan gravida Sandrine, en sjuttonårig flykting från andra världskriget. Hon bär på hemska minnen därifrån, inte minst vem som är far till hennes barn. Hon döljer sin sanning väl för sin nya familj, och i sin tur döljer hennes man sanningen om varför han gift sig med henne. Varje natt sövs hon ned, träffar aldrig sin dotter, och hon terroriseras av en av mannens bröder.  

Alla förutsättningar finns för en tät historia om lögner och svek, men Anne Swärd lyckas inte riktigt infria mina förväntningar med sin fjärde roman Vera. Inledningen är lovande, med en bröllopsskildring som förtjänar att bli klassisk med sin högdramatiska förlossning medan bröllopsgästerna super sig fulla för att hålla kylan borta. Sedan fortsätter det tyvärr med evighetslånga tillbakablickar på Sandrines krigsupplevelser. De gruvliga krigsminnena speglas i en skildring av ett kärlekslöst äktenskap. Den förfärliga historien berättas med distans, och det blir inte heller riktigt spännande. Sandrine har getts för stark belysning, och alla hennes tankar tänks för ofta för romanens bästa.

(Också publicerad i Vi 9/17)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar